Det börjar redan på flygplatsen i incheckningen. Folk är så sjukt stressade, man kan till och med se pulsen i tinningarna trots att alla är där två timmar innan flyget ska lyfta. Det är extremt underhållande att iaktta dessa resenärer. Detta fenomen kan man även roas av i kön till kassan i affären, därför har jag valt att inte gå själscanningskursen på Ica. Då missar jag ju det roliga med att handla.
Nu är jag lite kaxig efter den här resan, jag reste utan barn med bara mig själv att hålla reda på. Vilket kan vara en handfull bara det. Jag har rest en hel del så jag har en egen liten ritual. Jag reser alltid med byxor med bakficka så jag kan lägga boardig kortet där, just det kortet är något jag kan leta efter hundra gånger innan avfärd. Då har jag ett problem mindre. Jag lägger alltid toalettartiklar i handväskan och inte i bagaget för att effektivisera processen vid säkerhetskontrollen, slippa öppna väskan.
Jag vet inte om någon mer lagt märke till att den redan allt för lilla plastpåsen för vätska har krympt avsevärt det senaste året. Lite som att jag borde straffas för att jag inte checkar in. Jaha, du tänker alltså inte betala för ditt bagage, då kommer du faktiskt få lukta lite illa och vara ful i håret när du nått din nya destination.
Jag skulle säga att jag gör allt i min makt för att maskinen INTE ska pipa när jag passerar. Det skulle kännas som ett misslyckande. Dock blir jag nio av tio gånger uttagen för slumpmässigt test när jag ska resa, borde egentligen bara ge upp och inse att jag inte kan påverka det.
Något annat som retar mig på charterresa är denna panik vid väskbandet när man anlänt, samt uppförandet mot de som jobbar på flygplatsen, som vill hjälpa med väskan. Vi beter oss som att alla försöker sno våra väskor. Ja, dom kanske kommer kräva lite betalt för tjänsten, men det är några få ynka kronor.
Hur hamnade vi där? Gick det ett rikslarm 1955 när första charterresan från Sverige gick av stapeln att alla på flygplatsen kommer råna dig när du landar med ett "PS. håll i din väska karatehårt".
Sist men INTE minst; är jag den enda som vill uppleva landet och dess matkultur när jag reser? Jag vill inte ha en meny på svenska, ryska, tyska och en Bellman på restaurangen, jag vill äta deras mat!
Hur blev det så här? Varför försöker vi skapa svennebananstandard överallt i hela vida världen? Svensk tidning, svenskt kaffe, svensk mat, svensk meny, svensk standard alla talar svenska på hotellet. Då hade jag lika gärna kunnat stanna hemma i Sverige.
Jag vill uppleva nya saker, utsättas för nya tarmbakterier jag vill till och med skratta åt min konstiga middagsbeställning när den landar på bordet framför mig.