Jag stötte pÄ mest tydliga exemplet pÄ detta under en debatt för en tid sedan. En person menade dÄ, lite förenklat, att en utveckling av vÄr gruvnÀring i norra Sverige skulle skada besöksnÀringen och att vi dÀrför mÄste vÀlja det ena eller det andra.
De flesta av er som lÀser detta har en djupare insikt kring möjligheten till samexistens Àn vad den hÀr personen hade i detta fall. Men lÄt mig ÀndÄ ge nÄgra exempel pÄ varför jag anser denna Äsikt vara helt fel:
Jag har genom Ă„ren trĂ€ffat mĂ„nga som valt att turista i vĂ„rt lĂ€n, men jag har Ă€nnu aldrig hört nĂ„gon turist i Kiruna sĂ€ga: âJa, nog var Ice hotel fint, men resan förstördes av den dĂ€r gruvan utanför hotellfönstretâ. Inte heller har jag hört nĂ„gon pĂ„ Dundrets topp sĂ€ga âvilken underbar utsikt, om det inte vore för det dĂ€r dagbrottet dĂ€r bortaâ. PĂ„ samma sĂ€tt har jag aldrig hört en besökare pĂ„ Klubbvikens eller Pite havsbad klaga över de stora bĂ„tarna man ser nĂ€r man badar, eller hört en besökare pĂ„ restaurang Tage anse att utsikten över PiteĂ„ solkas av Smurfits gigantiska fabrik. Och jag har aldrig hört skidĂ„kare i GrĂ€nsen eller Björkliden klaga över dessa malmtĂ„g som envisas med att passera flera gĂ„nger per dag. DĂ€remot har jag mĂ„nga, mĂ„nga gĂ„nger hört hur detta bidragit till turisternas totalupplevelse.
Dessa Ă€r bara nĂ„gra av mĂ„nga exempel pĂ„ hur besöksnĂ€ring och annan verksamhet kan leva sida vid sida och i mĂ„nga fall förstĂ€rka varandra. Swedish Lapland jobbar med en slogan som lyder âVĂ€lkommen till vĂ„r arktiska vardagâ. Jag tror det finns stor finess i att vĂ„ra besökare fĂ„r se vad som en gĂ„ng byggt vĂ„rt lĂ€n och vad som bidrar till att den lever Ă€n idag, nĂ€r de besöker denna vardag.
Sen har vi förstÄs en besöksnÀring som baseras pÄ den orörda naturen, ensamheten och tystnaden. Denna ska vi vara ytterst rÀdd om, pÄ samma sÀtt som vi ska vara rÀdd om de investeringar mÄnga drivna entreprenörer gjort i sina anlÀggningar och som kan gÄ förlorade om ny verksamhet dyker upp i dess nÀrhet.
DÀrför Àr det glÀdjande att besöksnÀringen fÄr allt större utrymme nÀr anvÀndningen av mark diskuteras. Vi ser det i kommunernas planering, i Trafikverkets beslut och vi ser det hos oss pÄ LÀnsstyrelsen. Synen pÄ besöksnÀringen som en viktig basnÀring har stÀrkts och det Àr en mycket positiv utveckling.
Just i detta lÀge bör vi dÀrför kanske stanna upp och tÀnka pÄ hur viktig all annan verksamhet Àr för lÀnet. Risken finns annars att vi, mycket sprunget ur den snabba tillvÀxten branschen upplever, riskerar att lÄta detta intresse fÄ bli allt för absolut och enögt.
VĂ„rt lĂ€n Ă€r fyllt av intressen och mĂ„nga av dem Ă€r motstĂ„ende. Min kollega Willy Sundling, vars enhet hanterar mycket av avvĂ€gningarna av dessa, brukar illustrera det bra: Vi Ă€r ett lĂ€n som fort blir mycket trĂ„ngt om vi alla bestĂ€mmer oss för att âhĂ„lla ut armbĂ„garnaâ för att hĂ€vda vĂ„r egna maximala rĂ€tt. Gör vi det, sĂ„ Ă€r de första stegen tagna mot ett polariserat antingen-eller-samhĂ€lle.
Men om vi istÀllet hittar sÀtt att ödmjukt hÄlla inne armbÄgarna och försöker förstÄ oss pÄ varandra, sÄ Àr det min fasta övertygelse att vi kan hitta lösningar pÄ de flesta av vÄra markanvÀndningsfrÄgor.
Det Àr ett sÄdan arktisk vardag jag vill leva i. Och det Àr en sÄdan arktisk vardag besöksnÀringen, precis som alla andra intressen, skulle mÄ gott av att finnas i.