Jag stötte på mest tydliga exemplet på detta under en debatt för en tid sedan. En person menade då, lite förenklat, att en utveckling av vår gruvnäring i norra Sverige skulle skada besöksnäringen och att vi därför måste välja det ena eller det andra.
De flesta av er som läser detta har en djupare insikt kring möjligheten till samexistens än vad den här personen hade i detta fall. Men låt mig ändå ge några exempel på varför jag anser denna åsikt vara helt fel:
Jag har genom åren träffat många som valt att turista i vårt län, men jag har ännu aldrig hört någon turist i Kiruna säga: ”Ja, nog var Ice hotel fint, men resan förstördes av den där gruvan utanför hotellfönstret”. Inte heller har jag hört någon på Dundrets topp säga ”vilken underbar utsikt, om det inte vore för det där dagbrottet där borta”. På samma sätt har jag aldrig hört en besökare på Klubbvikens eller Pite havsbad klaga över de stora båtarna man ser när man badar, eller hört en besökare på restaurang Tage anse att utsikten över Piteå solkas av Smurfits gigantiska fabrik. Och jag har aldrig hört skidåkare i Gränsen eller Björkliden klaga över dessa malmtåg som envisas med att passera flera gånger per dag. Däremot har jag många, många gånger hört hur detta bidragit till turisternas totalupplevelse.
Dessa är bara några av många exempel på hur besöksnäring och annan verksamhet kan leva sida vid sida och i många fall förstärka varandra. Swedish Lapland jobbar med en slogan som lyder ”Välkommen till vår arktiska vardag”. Jag tror det finns stor finess i att våra besökare får se vad som en gång byggt vårt län och vad som bidrar till att den lever än idag, när de besöker denna vardag.
Sen har vi förstås en besöksnäring som baseras på den orörda naturen, ensamheten och tystnaden. Denna ska vi vara ytterst rädd om, på samma sätt som vi ska vara rädd om de investeringar många drivna entreprenörer gjort i sina anläggningar och som kan gå förlorade om ny verksamhet dyker upp i dess närhet.
Därför är det glädjande att besöksnäringen får allt större utrymme när användningen av mark diskuteras. Vi ser det i kommunernas planering, i Trafikverkets beslut och vi ser det hos oss på Länsstyrelsen. Synen på besöksnäringen som en viktig basnäring har stärkts och det är en mycket positiv utveckling.
Just i detta läge bör vi därför kanske stanna upp och tänka på hur viktig all annan verksamhet är för länet. Risken finns annars att vi, mycket sprunget ur den snabba tillväxten branschen upplever, riskerar att låta detta intresse få bli allt för absolut och enögt.
Vårt län är fyllt av intressen och många av dem är motstående. Min kollega Willy Sundling, vars enhet hanterar mycket av avvägningarna av dessa, brukar illustrera det bra: Vi är ett län som fort blir mycket trångt om vi alla bestämmer oss för att ”hålla ut armbågarna” för att hävda vår egna maximala rätt. Gör vi det, så är de första stegen tagna mot ett polariserat antingen-eller-samhälle.
Men om vi istället hittar sätt att ödmjukt hålla inne armbågarna och försöker förstå oss på varandra, så är det min fasta övertygelse att vi kan hitta lösningar på de flesta av våra markanvändningsfrågor.
Det är ett sådan arktisk vardag jag vill leva i. Och det är en sådan arktisk vardag besöksnäringen, precis som alla andra intressen, skulle må gott av att finnas i.