I veckan avslutade jag en samtalsserie med en chef inom privat sektor som jag haft förmånen att följa från hennes första chefsjobb till att leda en hel verksamhet. Förutsättningar i början var allt annat än gynnsamma. Hon blev chef över sina kollegor och bland medarbetarna fanns även en person som tidigare varit chef. Det fanns individer som tagit sig extra förmåner och normer i gruppen som inte gynnade verksamheten. Hon har tillsammans med övriga ledningen fokuserat på och under de här åren åstadkommit en markant kulturförändring. Själv säger hon att de bara är i starten och att mycket återstår att göra. Men vad är det hon gjort i sitt ledarskap hittills som gjort skillnad?
I sitt självledarskap har hon valt att släppa sitt tidigare yrke och insett att chef är en egen profession som kräver tid och prioritet om det ska bli bra. Hon har varit ödmjuk och låtit sig lära av underställda chefers erfarenhet. Innan hon tog rollen som chef för hela verksamheten förankrade hon med den som skulle bli hennes närmsta medarbetare att hon hade hens stöd, eftersom hon insåg att utan det stödet var uppdraget dömt att misslyckas. Hon har varit tydlig med vad hennes styrkor och svagheter är och bett nära medarbetare att hjälpa henne att parera, exempelvis genom att inte agera för snabbt. Hon har också satt sin egen status och prestige åt sidan och låtit chefskollegor ta hand om situationer där den personen haft bättre chanser att lyckas med sin kommunikationsstil och sätt att vara.
Från start har hon sett sina chefskollegor i ledningsgruppen som medledare och agerat i samklang med det. Tillsammans med dem har hon tagit tag i gamla och nya konflikter, satt gränser som borde satts för länge sedan och klarat ut vilka normer som verksamheten ska jobba efter. På en rätt skumpig väg har de lyckats att få med större delen av medarbetarna på resan.
Rättvisa har haft en central plats i hennes ledarskap, det ska vara rättvisa principer som styr vad medarbetare har för förmåner och möjligheter i arbetsvardagen snarare än vilken yrkeskategori man tillhör. Det här har fått till följd att traditionella hierarkier, som inte varit gynnsamma för helheten, börjat lösas upp.
Perspektivet ”vad tillför verklig nytta och bidrar till målen i verksamheten” har alltid varit i fokus när hon reviderat vilka arbetssätt verksamheten ska jobba utefter. Hon jobbar med att verksamheten ska vara representerad och ha tillgång till information från andra delar i organisationen utan att det nödvändigtvis behöver vara hon som sitter i varje möte. Hon uppmuntrar till helhetstänk både i sin verksamhet och i organisationen. Hon räds inte tuffa diskussioner när det krävs. Hon ser när hon behandlas annorlunda på grund av genusskillnader och väljer klokt och strategiskt sina tillfällen att påverka.
Chefen och jag avslutar vårt sista samtal med att summera vad hon har åstadkommit under de här åren. I varje cell i min kropp känns det att vi är klara. Att jag gjort mitt. Att hon fortsätter med sitt. Med visst vemod och djup tacksamhet tar vi adjö och jag tänker;
Flyg högt! Flyg vidare!