När viljan att vara god blir en fara för demokratin

Cancelkulturen delar upp människor i vi mot dem — goda mot onda. Alla som inte tänker på ett visst sätt ska tystas och stängas ute. Argument är inte längre nödvändiga eftersom vi bara pratar med dem som tycker som oss.

"Finns det frågor som inte får debatteras? Jag har funderat ganska mycket på det och kommit fram till att jag inte tycker att det finns det", skriver Elisabeth Rosenbrand.

"Finns det frågor som inte får debatteras? Jag har funderat ganska mycket på det och kommit fram till att jag inte tycker att det finns det", skriver Elisabeth Rosenbrand.

Foto: Jessica Gow

Krönika2022-10-22 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Satirprogrammet Svenska nyheter skämtar om att det finns brister i transvården och en skitstorm blåser upp. Artisten Karin Dreijer skriver i ett mejl till SVT att ”programmet är helt fruktansvärt vidrigt” och väljer i protest att tacka nej till att medverka i en till Svenska nyheter helt orelaterad dokumentärserie. Det är alltså inte bara programmet i sig som bör kritiseras; hela SVT ska bojkottas. 

Kritiken handlar om att programmet sparkar neråt istället för uppåt, och att det driver med utsatta barn. Det är ett ointelligent resonemang. Programmet driver inte med utsatta barn, utan med den otillräckliga vård som ska hjälpa dem. Satir är en form av humor som ibland används när direkt kritik är svår att framföra eller där avvikande röster har svårt att göra sig hörda. Svenska nyheter använder satir för att rikta ljuset mot en fråga som är svår att debattera.

För det är ett problem att debatten om transvård numera är så infekterad att den knappt får existera. Som det är nu är vården inte ens experimentell, då det saknas studier som följer upp den. Och varje försök att lyfta frågan om det inte vore bättre med evidensbaserad vård och mer forskning stämplas som transfobiskt. Exakt hur det är transfobiskt att vilja att transpersoner ska få bättre och tryggare vård framgår inte, för det blir aldrig någon diskussion. Det blir bojkott och cancellering.

Faran med cancelkultur är att viktiga röster tystnar av rädsla, och att viktiga debatter uteblir. Att stämpla alla oliktänkande som onda, som om de inte ens förtjänar att lyssnas på, skapar en bubbla där inga argument behövs och inget nånsin ifrågasätts. Ett sådant klimat är farligt om vi vill ha ett demokratiskt samhälle. Där har kulturen historiskt varit en viktig motkraft. Och eftersom den mesta kulturen skapas av människor med hjärtat till vänster så har vänstern kanske blivit bortskämd och ovan att ta emot kritik i form av satir. 

Nu finns det plötsligt en fråga som djupt splittrar vänstern och kultureliten. Att Karin Dreijer väljer att förhålla sig till det på samma sätt som Turkiet gjorde när Svenska nyheter skämtade om Erdogan veckan innan var nog inte hens avsikt. Men när den regimvänliga tidningen Sabah kallar inslaget för en ”skam för svensk tv”, samtidigt som Dreijer säger att ”de som släppt igenom detta borde skämmas” börjar det likna ofrivillig satir. 

Finns det frågor som inte får debatteras? Jag har funderat ganska mycket på det och kommit fram till att jag inte tycker att det finns det. Jag blir upprörd när någon opåläst idiot vill debattera vissa feministiska frågor, och det är irriterande när mina argument inte blir lyssnade på. Men om vi bestämmer att den ena sidan inte ens ska få höras så blir det farligt. Om jag aldrig behöver bemöta någons argument så får jag aldrig vässa mina egna. Mina tankar och analyser behöver bli prövade ibland för att växa sig fasta. Jag vill kunna kritisera det jag tycker behöver kritiseras, och det betyder att jag också måste vara beredd på att ta emot kritik. 

Det kan inte vara på något annat sätt. Inte i det samhälle jag vill leva i. Kultur måste få vara fri, och satir måste få vara vass. Annars har vi snart gått varvet runt och blivit Erdogan.