Hur var det nu, fyra veckor sammanhängande ledighet per år? Lagen rör inte oss. Vi är inte skyddade. Vi kanske inte får någon semester i år. I alla fall inte barnmorskorna för bemanningen är för låg men ingen bryr sig om det. Det är väl bara att beordra ut någon stackare för visst var det olagligt att säga nej till beordrad övertid?
Första gången jag blev beordrad var jag höggravid och kräktes mellan varje patientkontakt, hon tog fast mig i korridoren och sa; ”kan du stanna kvar och jobba kväll för vi är kort om folk?”.
Nej, jag har varit här sen 06.45, jag är gravid och mår illa, jag är trött och jag orkar inte stanna till 21.45 utan rast, vem orkar det? Inget spelar nån roll när det är brist i bemanningen och patienter behöver vård. Man stannar. För man får inte gå hem.
Förstår ni hur sinnessjukt det är att min första chef sa till mig; ”nej, ni får inte delta i lönerevisionen detta år” fast det är olagligt men vi får inte strejka för det är också olagligt? Lagen rör inte oss. Det är inte vår lag. Vi är inte skyddade.
Vi vårdkärringar, gubbar, ungar och allt mitt emellan. Förstår ni vilken sjuk arbetsmiljö vi befinner oss i?
Att veta att man aldrig, inte under några omständigheter, kommer att bli värderad utifrån vad man presterar, vem man är, hur länge man har jobbat och hur mycket kunskap som bor i ens kropp? Leva i känslan att inte ha en millimeter bestämmanderätt över sin egen situation, förväntas vika sig dubbel för att få verksamheten att fungera, ha kontroll över bemanningen så ingen stackars tant sitter på toaletten utan att få hjälp för ingen annan jävel har ju kontroll?
Var är min chef och varför svarar hen inte när jag ringer? Jag har ju skrivit fem mail om att mitt schema ligger fel, jag har inte fått min rätta lön, mina arbetstimmar är inte registrerade så jag riskerar att förlora min föräldrapenning hallå var är du? Ger upp.
Vem orkar stånga sig blodig utan att väggen spricker och låter ljuset tränga in.
Tänk att gå till jobbet varje dag och veta att ingen skulle ha din rygg om det sket sig för visst var det ett kall att jobba som sjuksköterska? Undersköterska? Vårdbiträde?
Fattar ni hur hjärtskärande sorgligt det är att arbeta med så många engagerade hjältar i en organisation där engagemang är en börda? Ett ankare som förhindrar den stora vårdflotten från att segla ut och totalt förgöra sin egen verksamhet. Förstår ni hur vansinnigt det är att elden inuti brinner ut och man går till jobbet och håller käften, blir till en skalle på golvet, en grön rad i datorn.
Precis som dom vill ha det.
Det är alldeles för dyrt med eldar som brinner.
Betänk då att jag har en otroligt fördelaktig sits för att vara sjuksköterska; jag jobbar aldrig kväll, bara var femte helg, jag hinner fika, äta lunch och skratta.
Men är det så förbannat sorgligt ställt att dessa små faktorer ska tvinga mig att vara tacksam trots att vi alla går runt och känner oss värdelösa?
När du tar ditt första steg på beige vårdmark förlorar du automatiskt rätten att sträva efter mer än att jobba treskift, ta en kopp kaffe eller få ut din semester.
Du kommer gråta i läkemedelsrummet. Du kommer förbanna kommunen, landstinget, staten. Du kommer bli utplånad. Du kommer att förlora rätten att sträva längre än att bli en grön rad i datorn.
Och när alla klappar händerna när elden slutar brinna så brinner man inte längre.
Förstår ni hur sjukt det är?