Det har gått en vecka sedan drygt 100 nazister tågade genom Boden på arbetarnas dag. Och fler med mig har säkerligen behövt tid för att smälta vad vi egentligen var med om denna ytterst osannolika förstamaj. Valet av just denna dag är givetvis en provokation i sig. Förstamaj är ju trots allt en dag där vårt samhälles demokratiska rättigheter manifesteras och att nazisterna använder sig av sina demokratiska rättigheter för att föra fram en fullständigt antidemokratisk ideologi, baserad på rasbiologi och kvinnoförakt, väcker givetvis känslor. Starka känslor.
Jag menar, dessa ord hade aldrig skrivits eller tryckts om Nordiska motståndsrörelsen skulle ha makten. I deras idealsamhälle finns ingen yttrande- och tryckfrihet, alla nu verksamma journalister ska ställas inför rätta och ingen medborgare överhuvudtaget får uttrycka tankar som strider mot deras partiprogram.
Än värre att det faktiskt är en kvinna som fattat pennan. Kvinnor ska ju i nazisternas värld stanna hemma och ta hand om familjen, med förbehållet att vi tillhör ”rätt ras”. (Det är lätt att tankarna går till Margaret Atwoods bok ”The handmaid´s tale” som kom i svensk översättning 1986 med titeln ”Tjänarinnans berättelse. En bok som filmatiseras och visas på SVT och HBO just nu. Se den!).
Och fräckheten att använda sig av demokratin för att montera ned den tillförmån för en envåldshärskare och dennes elit väcker givetvis historiska minnen, vilket också många av alla dem som trängs bakom kravallstaket påpekar. Hitler kom ju till makten via demokratiska val med år av framgångsrik agitation för nationalism, antisemitism och antikommunism innan han 1933 utnämndes till rikskansler och sedan inledde omvandlingen av Tyskland till en totalitär diktatur. Historien som sedan följde med raslagar och organiserade folkmord trodde nog de flesta av oss var förpassad för tid och evighet till historieböckerna. Men icke.
Denna förstamaj under gigantisk polisbevakning marscherar de igen – de som tycker att alla människor inte har lika värde.
En kvinna bredvid mig drar efter andan. Någon kan inte längre hålla tårarna borta. Vissa skriker men de flesta står i tyst protest och iakttar. Lika delar förvirring som beslutsamhet sprider sig. Själv känner jag mig smutsig in i själen.
För aldrig har det varit tydligare att det vi bevittnade i Boden är vad som händer när rasism och främlingsfientlighet normaliseras – när vardagen delas in i ett vi och ett dom.
Många visa och lärda har sagt det förut; demokratin måste återerövras varje dag, ty historien visar att demokratiska samhällen är ingen självklarhet.
Och förstamaj 2018 i Boden var verkligen ett smärtsamt uppvaknande.