Och så de där nya fräna high-tech-jeansen som ger dig signaler när du suttit för länge och måste göra knipövningar för att hålla rumpan trimmad. Den där drycken med kontrastvätska, vätedioder och digitala bakterier som letar upp och lagar trasigheter i kroppen. Fantastiskt, säger du om du tillhör framtidens högsta klass, nämligen eliten av “early adapters”. Annars kanske du säger oj, eller hjälp.
Kanske trodde mänskligheten att den industriella revolutionen var det som skulle förändra människan och mänskligheten allra mest. Då vi sprängde oss fram genom bergmassiv för att kunna bygga järnväg, då vi i tusental stämplade in till fabrikerna för att sy kläder, eller bygga bilar. Då vi vägde varje handskrivet ord i vågskål då vi författade brev, och då vi väntade i veckor på svar. Eller då vi drog telefonledningar genom oändliga skogar, myr och savann för att kunna prata med varandra på andra sidan klotet.
I början av 90-talet var det svårt att tänka sig kraften bakom ettor och nollor, och kraften av masskommunikation. Det var omöjligt att begripa att vi skulle ha all information i världen och svunna vänner plötsligt tillgängliga en sökning bort. Och att idag, 2017, kunna föreställa sig ett 100 % digitaliserat samhälle är lika svårbegripligt.
När jag gick journalisthögskolan vid Göteborgs universitet och vår professor i grävande journalistik började prata om internet tyckte jag att det lät oerhört onödigt och trist. Vad då databaser? Och pdf-filer som man kunde dela med varandra genom “nätet”, vad skulle man med det till, när man kunde möta och prata med människor, när man kunde gräva i pappersarkiv som luktade pirrigt och ringa och snacka med folk på telefon?
När jag skriver att vi står inför en hundraprocentig, alltså fullständig digitalisering av mänskligheten så menar jag fullständig. Idag finns tydligen forskning där man jobbar på att digitalisera och programmera bakterier som skulle kunna leta upp och reparera sjuka stadsmiljöer, eller kanske sjuka organ i en människa. Programmerarna kommer bli framtidens hjärnkirurger, framtidens militära strateger, och familjerådgivare. Det kommer inte dröja länge innan vi litar mer på självkörande bilar, än bilar med mänskliga chaffisar. Jag menar hälften av oss sitter ju ändå och sms:ar likt fyllskallar i trafiken, bättre att lita på en “klok” och lydig dator än en uppkopplad, stressad och känslomässigt påverkad homo sapiens. Vi kommer nog också att lita mer på digitala sjukdomsdiagnoser, digitala bullrecept och digitala råd. Ja, men vad då, kanske du tänker, det är ju människor som programmerar och bygger datorer, så det är ju ändå människor som tänker och står bakom allt. Nej. För det kommer bli den digitala analysen av allt insamlat material, totalen av megadatamaterial som endast en dator kan hantera att sortera, som kommer att ge oss framtidens svar. På allt. Alla typer av frågor.
Vaskning och nedkokning av metadata blir framtidens enda sanna värde. På alla våra frågor och funderingar i framtiden så kommer det digitala svaren alltid vara det mest fullständiga, det mest objektiva, och trovärdiga - eftersom informationen hämtats från en gigantisk massa av information som analyserats av världens all expertis parallellt. Varför skulle du lita mer på din lilla AT- läkare på hälsocentralen än på världsspecialister i Hong Kong, New York och Teheran?
Ett både skrämmande och fascinerande scenario är att ingen kommer kunna nåt, men alla kommer kunna allt. En googling bort. Vi kopplar ju redan idag upp våra kroppar till nätet, med puls och stegmätare, och låter oss bevakas och analyseras. För vår egen nyfikenhets skull, men i framtiden blir det nog mest i allmänhetens tjänst. Samtidigt som vi babblar på om att vi vill vara personliga men inte privata, att vi vill vara källkritiska och digitalt skyddade så känner sökmotorerna redan oss bättre än våra egna familjemedlemmar. Det är inte ett skämt.
De framtidstörstande och tjo-och-tjimmande flakfirande studenterna har en hel del att förbereda sig för inför sina digitala liv och uppkopplade relationer. Och vi har alla en hel del att värna, och att vara rädda om, (inte vara rädda för, utan om). Vi har alla en minst sagt spännande framtid, och kluriga val att diskutera vid våra rosébord, våra solnedgångar och våra sand-mellan-tårna-tillfällen i sommar.