Det måste ha varit mer än 25 år sedan jag senast funderade på tillgången på skyddsrum här hemma. Vi hade beordrats till extra vakt- och beredskap och permissionerna drogs in. Jag var värnpliktig i Boden och det var statskupp i Sovjetunionen. Vi vaktade något litet hus på en kulle och funderade på varför det lilla huset var så viktigt. Långt senare förstod jag att huset var oviktigt, men att det i berget fanns en av de viktigaste centralerna för svenskt luftrum i krig.
När vi i veckan läser i Kuriren om bristande tillgång till skyddsrum, ser vi tydligt att inte mycket av det gamla systemet skulle fungera om katastrofen skulle inträffa. Vi har inte behövt tänka så under lång tid. Sverige har i praktiken avvecklat civilförsvaret, som skulle upprätthålla samhällsfunktionerna i ofred. Första kraftfulla varningen om att det inte var så klokt, kom i och med Rysslands angrepp på Georgien för snart tio år sedan.
Sedan har vi med förskräckelse sett utvecklingen i Ukraina och även sett hot byggas upp i vår närhet.
Under hela efterkrigstiden fram till murens fall byggde Sverige upp en förmåga att få samhället att fungera i ofred. Viktiga samhällsfunktioner hade särskilda roller att spela i det fall landet skulle angripas.
Samhället skulle upprätthålla penningssystemet, vägar och järnvägar skulle säkras, viktiga fabriker hållas igång och det psykologiska försvaret skulle motverka alla desinformationskampanjer om att Sverige skulle kapitulera.
Den organisationen skulle knappast fungera idag. Det finns idag inte betalningsmedel som fungerar utan elektricitet och de tidigare lager som fanns för allt från drivmedel till tvål, har antingen sålts eller skänkts bort. Det stora samhället är idag mer beroende av att allt fungerar, samtidigt som vi medborgare är allt mer beroende av de system som samhället levererar.
Försvarsberedningen kom nu i december med ett delbetänkande om att bygga upp det civila samhällets förmåga i kris- eller krigssituation.
Förslagen innebär att vi under en längre tid kommer att sätta av runt 10 procent av det vi idag betalar till försvaret för att återuppbygga vår civila beredskap. Målet är att vi ska klara tre månader utan hjälp utifrån.
Utredningen konstaterar dock en annan sak: Samhällets förmåga att sätta igång beredskapsorganisationen när den är uppbyggd sker inte omedelbart. Vi måste alla vara beredda på att klara oss utan samhällets hjälp i upp till en vecka. Det är en vecka utan el, vatten, mat, värme och kommunikationer.
En undersökning som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap gjorde 2015 visade att de som hade sämst beredskap inte ens hade tänkt att de skulle kunna drabbas av ett långvarigt strömavbrott. Personer mellan 18 och 29 år var överrepresenterade.
Det är därmed rätt tid att läsa rubriker i kvällstidningar som lyder ”mysrysligt med prepping” (jo faktiskt – den finns). Ännu mer rätt tid är det att gå från ord till handling. Vi behöver inte bunkra förnödenheter i tron att vi blir militärt angripna under nästa år, men vi behöver bunkra ändå.
Viktigare är ändå att förstå vår egen skyldighet om systemet brister. Hur ska vi agera och vad ska vi göra tillsammans? Samtidigt som vi konstaterar att vi behöver bygga upp skyddsrum och stora system måste vi bygga i det lilla.
Borde vi inte fundera tillsammans i kvarteret? Lära oss mer och samtidigt lära känna varandra. ’Tillsammans’ är nämligen det viktigaste ordet. Det är tillsammans vi agerar och tillsammans vi överlever. Såväl i det lilla som i det stora.