Luleå är min stad.
Det är här jag tog mina första steg, lärde mig läsa, frågade chans på min första kärlek, fick mitt första jobb, engagerade mig, tog för stor plats, träffade mitt livs kärlek, tog mc-körkort och fick barn.
Jag är så gammal att jag var med när Luleå bara var SSAB, män och män och industri och lite mer SSAB. Då mäns idrott, hockeyn, var viktigare än allt annat.
Fortfarande höjer sig SSAB:s siluett där i den gamla arbetarstaden, ännu aktad. Dock har Luleå sakta men säkert ålat sig ur den trånga industrioverallen. Kärleken till Luleå hockey finns kvar. Men nu är det inte bara stålmän på isen utan också hårda kvinnor. Jo, jag stod där och snyftade med glödande handflator när tjejerna lyfte sina guldhjälmar för någon vecka sedan.
Jag älskar Luleå för kvinnorna som bryter ny mark.
Det finns ett tydligt före och ett efter i Luleå – seglings-vm. Det har gått 30 år och för oss som var med blev det definitiva slutet på det gamla Luleå och klivet in i det nya. Innan hade Luleåborna ingen anledning att åka in till stan en varm sommarkväll. Efteråt var allt möjligt. Var du inte med, fråga någon som var det.
Jag älskar Luleå för kontrasterna – Hellyhansentröja och nagelsalong, facklig hävd och fondsparande, finvin och renat – allt det här har vi Luleåbor i oss.
Jag älskar att det är så jäkla mörkt så jäkla länge. Så mörkt att man inte behöver dra för några gardiner för att sova. Men man biter ihop, för när det härliga ljuset kommer så tar det aldrig slut.
Det fina och kultiverade finns här – fast på Luleåvis. Det är därför som Antikrundan i Luleå för drygt 20 år sedan hade problem att hitta guldkorn. Inte för saknas det intressanta grejer här uppe. Nej då. Men inte ska man förhäva sig.
Luleås gator kommer aldrig att befolkas av kvinnor i kappa och lågskor eller män i kostym som går snabbt med blicken i fjärran med en pappersmugg kaffe i handen på väg till något viktigt möte. Här är det aldrig längre till jobbet än att man kan vänta med fikat tills man kommer fram.
Luleå befolkas av norrbottningar från alla håll, det präglar staden och gör den till en av världens bästa städer att bo i. Je suis Tornedalen, Gällivare, Jokkmokk, Kiruna, Kalix, Haparanda.
Hörde jag något från Umeå om Norrlandsoperan? Opera är inte Luleå – allt annat är det. Det är det skitiga - det lite ohyfsade - rättframma - olydiga - flummiga - vardagsarga - godhjärtade - som gör Luleå till vad det är. Och det är det jag älskar.