I helgen såg jag ”Glada hälsningar från Missångerträsk”. Filmen utspelar sig i fiktiv by utanför Pajala. Bara vid namnet på byn ryggar jag tillbaka. En by utanför Pajala skulle aldrig ha ett sådant namn, det låter snarare som att den ligger vid Höga kusten. Martina Haag (uppvuxen på Lidingö) har skrivit manus, och spelar huvudrollen i filmen. Hon letar någon som är korkad nog att ingå ett skenäktenskap med henne, så att hon ska kunna adoptera.
Och var hittar man dumma ensamma män? I Norrbotten såklart! Filmen porträtterar norrlänningar enligt de klassiska fördomarna; inskränkta, sura, ensamma, Sveriges rednecks, med bössan i högsta hugg.
När sedan Ola Rapace (Tyresö) skrider in och hävdar att han är en norrbottnisk same känner jag hur blodtrycket är på väg att spränga mitt ansikte.
”Men vadå! Ni norrlänningar skämtar ju hela tiden om nollåttor, fjollträsk och oförmågan att hantera fem centimeter snö. Men ni blir helt skogstokiga när man frågar om ni red ren till plugget. Lättkränkta! Ni är ju helt humorbefriade ovanför Dalälven.”
Men det är stor skillnad på att sparka uppåt och spotta neråt. Att historien om våra livsöden och vår framtid skrivs av människor som aldrig har satt sin fot här ser jag som ett problem. Men problemet är större än att Rapace imiterar en same eller att sörlänningen inte vet skillnaden mellan palt och kroppkakor. Det är alla symtom på en strukturell snedfördelning.
För trots att fakta ger oss en tydlig bild av Norrbottens ekonomiska värde och möjliga autonomi kvarstår faktumet att regeringen, riksmedia och andra statliga institutioner har sitt maktepicentrum i den södra delen av landet.
Att riksmedia har ett utifrånperspektiv på händelser i norr är tydligt. Till exempel när händelsen med den felaktigt terroristanklagade i Boliden, utanför Skellefteå, dök upp. Då rapporterade riksmedia från Sollefteå och frågade en reporter i Umeå ”hur läget är på plats”?! Eller när vi skakades av den kraftigaste jordbävningen på 100 år och det inte sågs som intressant att rapportera om i riksmedia.
Staten nedmonteras och centraliseras. Vi i ytterområdena är de som märker denna nedmontering först. Tre timmar enkel väg till närmaste sjukhus, posten slutar komma till orten och skolan lägger ner. Att vi ovan Dalälven har kortare beräknad livslängd är ett svek, och vi har rätt att vara arga. För om vårt nuvarande system med likvärdig skattefinansierad sjukvård ska ha legitimitet måste den också vara likvärdig.
De i söder kommer aldrig ta min ilska på allvar, för de vet att jag som ensam, arg norrlandsseparatist inte kan göra skillnad. Och att förminska mina åsikter och mitt raseri till att inte kunna förstå ett skämt, eller att autonomi endast är en dröm, är en framgångsrik taktik.
Vi kan inte rösta om utträde ur Sverige, då vi är en minoritet. Den förtryckta kan inte resa sig inom ett system som är strukturellt missgynnande. Så den norrländska ilskan fortsätter vara ett skämt, men hur länge?