En riktigt bra kompis hjälper mig att skaffa en cykel. Men om inte det går avsäger sig en riktig vän sina privilegier för att kunna vandra jämsides med mig. Den motiverar mig när ångesten visar sitt fula tryne. Och skrattar när lyckan strålar igen. Jag vågar visa mig sårbar eftersom jag litar på min vän. Men med full tillit kommer tyvärr förväntningar och risken att bli besviken och sårad.
Vissa vänner kan inte göra mig besviken.
Du kom inte på min födelsedag, du ringde mig aldrig i lördags, du ställde till och med in vårt fika. Men det gör inget! För det är i nivå med vad jag förväntar mig av dig. När jag blir sviken av en vän handlar det egentligen inte om vad den gör, utan vad jag förväntar mig att den ska göra. Och när för många löften har brutits, då håller inte vänskapen längre. Jag börjar nu inse att min bästa kompis, som jag haft sen urminnes tider, inte är värd min tillit.
Jag jobbar heltid, sliter som ett djur, outbildad inom vården, men jag arbetar och stressar. Många månader står du med skulder upp till halsen, och melankolins skugga över ditt ansikte. Då är det självfallet att jag ställer upp med min positiva energi och ekonomiskt bistånd.
Vi är ju så bra vänner!
Men sedan när även räkningarna hopar sig för mig, när stressen har ätit upp mina nerver och jag står med gråten i halsgropen och behöver din hjälp, då vägrar du lyfta på telefonluren. Och jag hör (på omvägar) hur du säger att ”Det är väll klart det går dåligt för Kornelia när hon är så lat och saknar all typ av utstrålning och ambition”. Tyvärr min gamla vän, men nu är min tillit till dig obefintlig.
Som svenska medborgare har vi stor tillit till de allmänna valen. Vi röstar vart fjärde år på de representanter som till störst del vidhåller de åsikter och värderingar som vi tycker är rätt och riktiga. I Luleå är socialdemokraterna det parti som vi medborgare har den längsta vänskapen med. Vi litar på att de ska ta hand om oss, och se till kommunens bästa på alla tänkbara sätt.
Förra veckan gjordes det officiellt att kommunen säljer flera fastigheter. Det kommer (troligt) spara oss pengar. Men ska allt handla om pengar? Det finns saker som heter tillit, demokrati, det offentliga och det allmännyttiga. Saker som vi som demokratiska medborgare har arbetat fram för att kunna ha makt över.
En skola är en offentlig plats, som i praktiken kan användas så som befolkningen önskar. Över en privatfastighet som hyrs har vi medborgare inte samma makt.
När någon kapitaliserar på bekostad av dig, känslomässigt eller ekonomiskt, då är det inte äkta vänskap. Då är det som relationen mellan Svearike och ”Norrland”, en destruktiv utsugarrelation som måste avbrytas.
Om du har ett äpple vill du dela det med mig ? Nej det vill jag ej, det är privat! HA!