Jag skriver faktiskt det här i anteckningarna på min Iphone, vilket är rätt meckigt, men det är mest för konstens skull. Och för att musplattan på min andra apple-produkt fått ett eget liv efter att en ”vän” spillt konjak över den.
Medan jag ligger och slappar med telefonen rullar tv:n och netflix ofta ut någon film som jag redan sett, eller så vilar den på en netflixmeny med filmer som jag också redan sett. Så vad är egentligen problemet?
Om jag ska skriva om en tv-serie och ser den på tv:n måste jag förstås tvinga mig själv att inte talla på min Iphone. Jag vill ju tro att jag inte helt tappat intresset för content som är längre och mer komplicerat än 8 sekunders snaps.
Drömmen är att helt naturligt glömma luren för att det jag kollar på är tillräckligt medryckande (RIP Stranger Things, du förlorade mig efter två avsnitt). Men ja, om jag bara kollar på valfri shitshow och degar utan mål föredrar jag små snuttar av information på en mycket liten skärm.
En av mina favoritrappare heter Danny Brown och kommer från Detroit. Han blandar högpitchat gläfsande med technopoduktioner. De dribbliga texterna pendlar mellan djupt självhat och grov hedonism. I veckan släppte han en s.k. snippet på några få sekunder från ”Atroxcity Exhibition”, den nya skivan som han döpt efter en Joy Division-sång med samma namn.
Låten slaktar förstås. Och det förstörde inte alls upplevelsen att höra den loopad, på en liten skärm, över suddiga visuals av en vespa i natten på väg genom stan. Jag lyssnade snarare noggranare, och tittade om och om igen på ett mer koncentrerat sätt.
Begränsing kan leda till ökad uppskattning. Det var som när jag spelade ett demo av det allra första Grand Theft Auto (detta var under Antiken kids).
Man fick typ fem minuter på sig att antingen utföra ett uppdrag eller bara härja runt i stan. Världen kändes oändlig men tidsbristen ledde till att man spelade det sketna lilla demot typ 900 gånger. Ibland är less more.
Den gamla youtube-serie ”Thumbs up” har till exempel kommit ut med en fjärde säsong men sänds genom snapchat.
Den f.d. tjuven och graffitimålaren David Choe, som blev världens ca femte rikaste konstnär efter en tursam väggmålning på Facebooks huvudkontor, liftar tvärs över USA i en vit kostym, pratar med folk och gömmer pengar på olika platser. Formatet på några sekunder är perfekt för snabba, vulgära äventyr ute på vägen. Ett klart steg upp i underhållningsvärde från alla mina vänner och bekantas missbruk av hund-filtret på snapchat.
Nu när biografen snart ersatts av tv och plattor måste ju nästa paradigmskifte ligga runt hörnet. Min kompis Jonas berättade exempelvis hur han sett ”The Revenant” på sin iphone 5 via en risig piratström med uselt ljud, och hyllade filmupplevelsen till skyarna.
Kunde han verkligen uppskatta Alejandro G Innaritus flerfaldigt Oscarsvinnande och visuellt magnifika hämndvästern på den lilla skärmen?
Enligt honom var det bara en fråga om teknik, och att om man ligger riktigt nära telefonen blir skärmen stor. Hans filosofi var samma som med musik: ”En bra låt ska vara en bra låt även vid en lägereld med bara en gitarr”.