Skulle köpa vantar till min son här om veckan, det visade sig vara svårare än jag kunde tro. Gick inte att hitta neutrala handskar utan bilar eller prinsesskronor, i rosa eller blått. Jag hade fått nog och lade ut ett irriterat inlägg på Instagram. ”Men herregud, vad spelar det för roll” kommenterade en släkting. Jo det ska jag berätta nu.
Jag har alltid reagerat på den könsstereotypiska färgsättningen på kläder och leksaker men det är först när jag fick egna barn som jag börjat bli riktigt irriterad. När min son själv får välja så tar han alltid, utan undantag, de mest färgglada kläderna oavsett färg. Han är fortfarande för liten för att ha uppfattat vilka färger som anses höra till vilket kön. Så befriande men det är väl bara en tidsfråga.
När jag kommer till avdelningen för barnkläder så ser jag oftast gulliga, romantiska, rosa, söta kläder till flickor och sportiga, tuffa, blåa kläder till pojkar. Barn uppfattas och behandlas olika beroende på hur de är klädd. När det kommer till ”pojkkläder” är oftast inte lika mycket fokus på utseendet som för ”flickkläder”. Tjejer lär sig att bli bekräftade till utseendet och pojkar blir bekräftade för prestationen. Redan som bebisar börjar vi forma barnen olika – enbart baserat på vilket kön de har. Vi vill att de ska växa upp och våga vara sig själva men redan från dag ett placerar vi dem i snäva fack. För mig är det här alltså en större fråga än vilken färg som kläderna har. Det är en fråga om jämställdhet och om att få vara den man är.
En kusin till mig har alltid kallats för ”pojkflicka” för att hon kastade längre än många av killarna i klassen, var duktig på att klättra och brydde sig inte om mode eller vilken frisyr hon hade. Jag minns hur de vuxna pratade om att hon ”var så tuff” och annorlunda. Hon var ingen pojkflicka, hon var sig själv och sket i vad som förväntades av henne som tjej.
Jag skulle köpa en jacka åt min son, på en loppis hittade jag en i rätt storlek och i fint skick. Försäljaren berättade om den fina kvalitén och jag slog till. ”Den här kommer bli perfekt till min son” sa jag samtidigt som jag tog upp telefonen för att swisha över pengarna. ”Men du ser att den är rosa va?” kommenterade kvinnan. Jag log bara och sa ”absolut, superfin”. Edvin älskar jackan, för att den är färgglad. Precis som han gillar sina andra färgglada kläder, sin klädsmak har han fått från sin pappa för mamman klär sig mest i svart.
Jag besöker även leksaksaffärer då och då. Men det får bli en annan krönika, herregud.