I Norrbotten produceras och visas mängder av konst. Riktigt bra konst. Sett till antalet ord i nationell dagspress framstår tyvärr ännu de norra delarna av landet återkommande som ödemark, även om de konstnärer som verkar här tar allt större plats nationellt och internationellt. Men problemet ligger närmare än så. Det skrivs allt för lite i länet om den konst som visas i, och utanför, vår egen region.
Visst är Norrbottens konstscen omskriven, ibland också riktigt bra. Att recensera och skriva om konst och kultur handlar om att våga tycka, känna och värdera. Och det görs, i nära minne ligger en sågad teaterföreställning och placering av en ny länsinstitution. Det som stundvis saknas är en kunskapsbaserad kontext som också förmedlas till läsaren och placerar det som omtalas i ett bredare historiskt och samtida perspektiv. Människor med gedigen kunskap om konst saknas inte i länet. En av utmaningarna är att konstvärlden är liten och i Norrbotten än mindre. Att nyanserat skriva om en kollega eller närstående är svårt och resulterar ofta i utebliven debatt, eller vad värre är förlust av kunniga skribenter. Initierade texter med reflektioner kring konstens plats och relation till sin omvärld skapar nyfikenhet och nya konstbesökare.
Under våren genomförde landets konsthögskolor sina slututställningar. Som ofta var den skola som skapade flest rubriker Konstfack. Tidigare har skolan omnämnts på kultur och ledarsidor med anledning av Anna Odells verk Okänd, kvinna 2009-349701 som problematiserade maktstrukturer inom vården och samhällets syn på psykisk sjukdom. Även i samband med att den tidigare studenten NUGs film Territorial Pissing visades på konstmässan Market blev skolan en del av debatten om klotter som konst eller skadegörelse. En debatt som blossade upp kanske främst med anledning av den dåvarande kulturministern Lena Adehlson Liljeroths starka reaktioner mot verket. Detta år har skolans rektor Maria Lantz och studenten Joen Bager, med sitt examensarbete Pickman´s model, stått för uppmärksamheten. Det antirasistiska verket innehöll en svastika, placerades på ett sätt som kunde uppfattas som undanskymt och tillskrevs visningsrestriktioner av skolans ledning vilket ledde till en efterföljande medial debatt om censur.
En odelat positivt konstrecension är inte nödvändigtvis det som gör projektet mest rättvisa eller lockar flest besökare. En levande konstdiskussion förtydligar att konsten verkar gränslöst och kan beröra på fler än ett sätt.