Nej, inte ska du tro att du är nåt. Att du är någon. Här är beröm en bristvara, skryt är obefintligt, men stoltheten stor.
Tornedalen och tornedalingen är komplexa. Starka, självständiga, envetna, men samtidigt sköra, skygga och med ett styng av dåligt självförtroende.
Vi befinner oss i Vassikavouma, vid den vidsträckta slåttermyren, tillsammans med myggen och den vita tama renen som gör oss sällskap. TV-inspelningarna av SVT:s Bastubaletten säsong två pågår som bäst och insikterna blir många. Djupa.
Det slår mig att aldrig känns arbetet så viktigt för mig som när det handlar om att belysa minoriteters liv och utsatthet, om vikten av att ta hand om allas lika värde, och det lilla kontra det stora.
Meänkielin sjunger i luften, killarna stånkas och svettas och kämpar. Med sina dansrörelser, med sina stora kroppar till sinnliga rörelser. De vill uttrycka nåt. Berätta att de vågar, att allt inte är som förr, att Tornedalen är en del av världen och utvecklingen och mänskligheten. Tänk att känna att folk måste kämpa för att uttrycka det. Som om att vi alla andra inte skulle kunna förstå att en minoritet och en landsända är en del av helheten.
Höfterna rör sig i afrikansk dans, Bengt Niska kämpar mellan allvar och skratt, Bengt Aili är rytmikens mästare och briljerar i sin ”knapsuskjorta” som han bara kallar den på skämt, och med stor distans. Den är mörkblå med blommor och jag har nog aldrig sett en skjorta sitta så bra på en manskropp som på Aili. Han är ett levande bevis på stort intellekt, humor, sinnlighet och manlighet. Han är en ny version. Inte bara av den tornedalske mannen, utan av Mannen. Ett slags 3.0. För honom är manlighet ingen strävan, han räds inte sinnlighet eller feminism, ingen fråga är för stor eller för liten. I hans hjärta ryms både Afrika och Poustijärvi.
Bastubaletten blev en snackis då de fem modiga männen från Tornedalen,
riksspelmännen
Fredrik Hangasjärvi, Daniel Wiklsund, snickaren och kocken från Liehitälä Henry Huuva, fd kommunalrådet och politikern Bengt Niska och läraren Bengt Aili satte ihop ytterligheterna bastu med balett i SVT tillsammans med koreografen Justine Kirk.
Aldrig har väl dans blivit så omtalat i Tornedalen eller i norra Sverige som då. Stora livsviktiga frågor om förtryck, minoritetsspråk och genuinitet blandades med prat om fåfänga, manskroppen och ideal.
Nu är de samlade igen. Ännu mer avklädda, och nakna, kanske inte rent fysiskt men när det gäller viljan att dela med sig. Det slår mig att, tänk att deras nära anhörigas skallar har mätts. Tänk att de själva fått hån och stryk för att de pratat sitt modersmål i skolan. Tänk att mindervärdeskänslan lever kvar. Än. Men ju mer dansen och pratet tar fart så syns en okuvlig styrka, och vilja. Tornedalingen är inte tyst och svårmodig för att han är född sån, utan det är vi, storsamhället, som format honom så. Som tystat honom så. Därför är det så extra befriande att se honom dansa. Obegränsat, lustfyllt, med provocerande mod och en massa humor.
Koreografen Justine tar ut svängarna maximalt och killarna kämpar för att hänga med. Sen, efteråt kommer hennes små nätta beröringar tillsammans med rågade skopor
av beröm. Det rinner som honung över yoghurt, eller balsam ner i själen.
En sak är säker - beröm är de inte vana vid. Har man allt för sällan blivit lyssnad till, hörd eller överhuvudtaget sedd, som verkligheten ter sig
för många minoriteter runt om i världen, så är beröm en obekvämlighet utan dess like. Från ingenting till hundra procent fokus – nej, beröm blir för mycket.
Här blir världen liten och Orlando och Vassikavouma känns oändligt nära. Här är färgerna också som i regnbågsflaggan, blått som i högt i tak och himmel, grönt som slåttermyren, rött som varma hjärtan,
och gult som solen.
– Nå, inte är det så märkvärdigt, brukar dragspelsmästaren och skogsskönheten från vildmarken, Fredrik Hangasjärvi, säga. Men jo, det är det – det är oerhört märkvärdigt att våga vara så mycket människa idag.