Ofta hör jag människor kvidande tala om hur glada de är över att slippa bo i Stockholm ”för där är ju så stressigt”. Blotta tanken på en fredag eftermiddag på T-centralen verkar framkalla migrän och svår ångest. Jag känner något liknande när jag knallar Storgatan fram i Luleå. Sörlänningars raljanta utläggningar om hur alla norr om Dalälven är motoriskt tröga och har ett taltempo som får Kristina Lugn att framstå som Piff och Puff på tjack har för mig igenkänningsfaktor noll. Men tendenserna i allmänhet märks faktiskt på gator och torg lite oftare än vad som är bra för mina nerver. Värst är trafiken.
Jag har tidiga minnen av hur jag och pappa satt i bilen på väg till farmor. Varje gång vi närmade oss trafikljusen i en fyrvägskorsning kom det, farsans raseriutbrott. Invektiven han öste över bodensarnas fullständiga inkompetens som bilförare forsade ur honom som ett vulkanutbrott utan slut. Han svor så det osade i den redan inrökta bilen. Jag vet inte vad jag kan skylla på arv respektive miljö men jag blev likadan. Få saker framkallar mina mörkaste sidor såsom väg 97. Åtminstone på 90-talet trummade körskolorna in budskapet att vänster fil är till för omkörning. Det tycks ha gått många förbi. Vänster fil är på väg 97 väldigt sällan fri för omkörning för där ligger det nån tomte och fiser på i 70. För att inte tala om Storheden, handelsområdet utanför stan. När jag kör bil där känner jag hopplöshet. Jag får lust att göra som Michael Douglas i filmen Falling Down, lämna fordonet i en bilkö, utdela en lavett och gå därifrån. I södra Europa flyter trafiken i ordnat kaos. Den som inte använder gaspedalen blir bortkollrad direkt. Det tutas och vevas med armarna och ingen drar sig för att hala upp långfingret när nöden kräver. Passar mig perfekt. På norrbottniska vägar däremot är det rullgardin ner varenda gång.
Shoppinggallerior och stormarknader är andra blodtryckshöjare. Ibland önskar jag mig en megafon eller en kofösare som avger små elstötar för att få skocken att rappa på. Att röra sig i stora folksamlingar tarvar folkvett. Det är något som fattas om man står och snicksnackar precis innanför dörrarna i en butik eller vid änden av en rulltrappa. När man går på en offentlig toalett eller står vid en bankomat är det ingen högoddsare att andra står i kö och väntar på sin tur. Då är det inte mycket begärt att de som inte är gamla eller sjuka lägger på en rem för att inte vara i vägen mer än nödvändigt.
Det hade varit enklare om jag njöt av att släntra men det inbyggda tempot gör det omöjligt. Jag är en frustande tjur. En greyhound som vill ut ur startfållan. Därför har jag gett upp alla försök att promenera med min sambo. Han är det värsta segsnöret jag känner och älskar att dra benen efter sig. Det slutar ofta med att jag tappar sugen och drar iväg åt ett annat håll.
Jag efterlyser framåtanda och lite mindre flegmatiskt temperament. Att alla som varit på hockey i Coop arena ska lära sig köra efter kugghjulsprincipen är en våt dröm och samtidigt en utopi men det bör gå att hitta ett mellanläge. Vi som har klipp i steget och vill fort framåt utgör en minoritet men saknar inte existensberättigande. Därför får vi samsas om utrymmet. Om du är en såskopp – håll till höger. Alltid. Då undviker vi otrevliga sammanbrott på Konsum och på väg 97. Och du, gaspedalen sitter längst till höger. Trevlig helg!