Lasse Berghagen begravdes i veckan. Närmast sörjande, vänner och kollegor närvarade för att ta ett sista farväl av sång- och dansmannen, som av alla beskrivs som en älskvärd person. Vi som inte kände honom kunde via tv och tidningar ta del av musikframträdanden i kyrkan och folktätt kändisvimmel utanför. En gitarr lutad mot den klarblå kistan och Teddybjörnen Fredriksson på en miniatyrstol invid. En fin och personligt utformad avskedsceremoni, som gick att betrakta utan inbjudan.
I en färsk rapport, Svenskarna och döden, har Fonus undersökt hur vi ser på livets slut. Av den framgår att 65 procent aldrig har pratat med någon av sina föräldrar om hur de skulle vilja ha det på sin begravning. I den sista intervjun med Lasse Berghagen, som sändes efter hans död, sa han inför tv-kamerorna att han ville ha en lagom stor ceremoni, i bästa vänners närvaro. Gärna om försommaren, om han fick önska, i ett hav av syrener.
I dagarna miste en arbetskamrat sin gamle far. Efter att hon för sista gången omfamnat honom vid hans dödsbädd, lade hon ut ett gammalt porträtt av en atletisk, frisk man med ett vackert leende och berättade om sin pappas bortgång, på Facebook. När människor delar sina känslor i de mest sårbara situationer kan man få syn på de riktigt fina sidorna av sociala medier. Hennes kommentarsfält fylldes av hundratals empatiska kondoleanser och kärleksfulla minnesord.
I samhället pågår många tankeväckande och viktiga diskussioner om hur barns integritet och privatliv ska respekteras i flödena. Integritetsaspekten rörande avlidna har jag knappt hört nämnas. Kistor inbäddade i hjärtformade blomarrangemang vid ljusfyllda altare är alls inga ovanliga motiv i folks privata kanaler. Etiken är inte glasklar. Steget är stort, mellan att bevara bilder som minnen, ämnade för sin innersta krets, till att lägga ut dem på Internet inför flera hundra löst bekanta. Till skillnad från när vi fotar våra barn, finns heller ingen möjlighet att fråga den som jord åter skall bli, om det är okej att jag publicerar den här bilden av dig.
På min sovrumsvägg hänger ett somrigt foto av mig som ettåring, i tomatröd solhatt. Bredvid sitter min pappa och kisar mot kameran. Jag ser den när jag somnar och vaknar. Längst in i en byrålåda, under en massa skrot, ligger ett album med fotografier tagna vid tillfället för hans begravning. Det var en tjänst begravningsbyrån erbjöd. Människor i sorg tar inte alltid rationella beslut. Inte en enda gång har jag tittat på bilderna, trots att några år har passerat. Även om saknaden är min och den som ligger inuti den med granris dekorerade kistan, min egen far, känns albumet som ett intrång i något högst privat.
Jag minns hellre min pappa som levande. Om han ens önskade få sin begravning inbunden på högblanka sidor mellan hårda pärmar vet jag inte, eftersom vi aldrig talade vare sig om den saken eller annat som rör döden.
Den som repar mod att ställa de tunga frågorna, som rör önskemål inför någons begravning, kan passa på att höra med sin anhöriga om det känns aktuellt att bli content på Instagram, efter den allra sista utandningen. Om frågan aldrig besvarats, kan den avlidne få vila i frid med allt vad det innebär. Låt folk få vara döda ifred.