Jag joggar längs Norra hamn som bara för mindre än några veckor sedan påminde om ett vinterland taget ur en disneyfilm. Men idag möts jag istället av ett hav som glittrar när den möter solens strålar. Jag känner den mjuka doften från det nyklippta gräset och längs vägen sticker det fram blommor i alla nyanser som blir till fyrverkerier på näthinnan. Det är något speciellt med att sommaren precis har börjat. Stadens människor som hållit sig inne under den mörka vintern har letat sig ut och slagit sig ner vid restaurangernas uteserveringar. Allt är som upplagt för total eufori. Men så är det något, en återkommande och kylig känsla som tränger sig förbi alla tankar och dofter. Det är en ångest- och stressfylld känsla. En känsla av otillräcklighet som jag känt så många gånger tidigare.
Det är märkligt det där. Hur jag som en ung och frisk 25-åring som precis landat en praktikplats hos en drömarbetsgivare, som bor i världens bästa land, som har alla möjligheter i världen att uppnå mina drömmar och som har en familj som älskar mig villkorslös känner stress och ångest över min vardag och framtid.
På mina tröttaste dagar kan jag känna en inre stress över att jag inte utför några givande aktiviteter. Jag känner en ständig hunger efter nya utmaningar i mitt liv. Utmaningar som tvingar mig till att kliva utanför min komfortzon och bidrar till min personliga utveckling. Varje ny månad innebär nya mål. För många kan detta låta som en god egenskap hos en individ, vilket såklart stämmer i många fall, men det är samtidigt viktigt att känna den andra sidan av verkligheten. För när de uppsatta målen inte uppnås så sprider sig en känsla av otillräcklighet igenom kroppen och stundtals är den känslan olidlig. Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Majoriteten av mina vänner och bekanta brottas med samma tankar och känslor, men ändå är det ingen som pratar om det.
Så, vad är det inom oss som tvingar oss till att måla upp en perfekt idealbild av hur vårt liv ska se ut? Jag kan endast tala för mig själv och för mig är sociala medier en av de största bovarna. Den perfekta bilden som många visar upp på sina kanaler sätter en press på hur jag bör leva mitt liv. Jag vill inte vara sämre och därför sätter jag upp höga mål utan att lyssna in kroppens varningssignaler. Efter joggingrundan den junikvällen bestämde jag mig för att radera bort alla sociala medier, krav och måsten för att försöka njuta av nuet och alla mål som uppnåtts. Jag ska försöka lyssna in kroppens signaler och njuta av ledigheten fullt ut. Jag har kommit till insikt om att livet är för kort för att leva för andra.