I Sverige har vi inte dödshjälp så det var därmed inte aktuellt för morfar, som ändå ville somna in. Hans kropp var slut och demensen åt mer och mer av hans hjärna. Så i stället för att kontrollerat få somna in slutade han äta. Han gick ner från sina cirka 75 kilo och vägde när han dog under 45 kilo. På slutet fick han näringsdropp men vägrade äta, han vägrade ta sina mediciner för kärlkrampen och två dygn senare somnade han in.
Att nära och kära dör är givetvis aldrig roligt, men i det här fallet var det om inte annat en lättnad. Han slapp lida, han ville dö, han ville somna in och någonstans kan jag känna att hans liv tog slut redan för dryga året sedan då min mormor dog. Morfar må ha dött av att kroppen till slut lade av, men egentligen dog han av brustet hjärta redan för ett år sedan.
Det för mig osökt in på frågan om dödshjälp. En känslig och faktiskt, i mina ögon, underdebatterad fråga i Sverige. Ingen politiker eller parti vill riktigt ta i frågan som blir mer och mer aktuell. Särskilt med tanke på hur äldrevården utvecklats de senaste åren.
Nu kommer jag att göra en jämförelse som kanske sticker i ögonen på många. Men det här är min analys. Vi som har husdjur tar på oss ett stort ansvar när vi skaffar dem, vi tar hand om dem, matar dem och tar också på oss rollen att avsluta deras liv när vi tycker att deras lidande är för stort. Det är att ta ansvar. Att se till att våra älskade djur inte får lida mer än nödvändigt.
Men hur är det med människor? Varför kan inte vi fatta det beslutet själva när det gäller människor?
För egen del skulle jag väldigt gärna vilja ge mina anhöriga tydliga instruktioner för vad som ska göras den dagen min kropp och min hjärna inte finns där. Om demensen tar hjärnan eller kroppen stänger av bit efter bit.
Jag vill inte ligga där och vara beroende av överarbetat vårdhemspersonal, ligga i en kissig blöja och vänta på döden. Nej, jag vill själv bestämma över min död. När det är dags.
Mina anhöriga ska inte känna ett tvång, ett dåligt samvete över att hälsa på sin gamla mamma eller mormor som ändå inte känner igen dem. I stället – låt mig somna in. Kontrollerat, i kretsen av de som älskar mig.
I dag finns dödshjälp i ett antal europeiska länder. Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Schweiz tillåter alla olika former av dödshjälp. Det finns delstater i både USA och Australien som också infört dödshjälp.
I Sverige gjordes en undersökning av Novus/KIT i december 2017 och den visade att sex av tio är positiva till dödshjälp. Med det i ryggen känns det som att frågan bör upp och diskuteras mera. De som är negativt inställda behöver inte använda sig av dödshjälp tänker jag. Det är upp till var och en om man vill kämpa till sista droppen eller om man på ett värdigt sätt säger ”tack, det är bra nu”.
För en sak är säker, äldre människor tar livet av sig på otroligt ovärdiga sätt. Något som inte bara är en plåga för dem själva utan även för omgivningen. Låt var och en bestämma över sin sista tid, med tanke på hur bra vi är i Sverige på att stifta lagar och reglementen är jag heller inte jättebekymrad över att vi inte skulle hitta ett vettigt system för hur man hanterar detta rent praktiskt.
Låt oss åtminstone debattera frågan.