Jonas Lundström: Lundström: Regionens kris är akut

Riskerar inte detta förvärra en redan svår situation i hälso- och sjukvården? Jag menar att det farligaste är om regionen fortsätter med att inte vidta åtgärder. Regionen har en akut kris. Akut, för att den inte har hanterats tidigare. Det fattas pengar i verksamheten. Närmare bestämt 700 miljoner kronor under de närmaste åren, om jag förstår Regiondirektören rätt.

Det låter rätt abstrakt. Mer synliga är problemen runt om på hälsocentraler och sjukhus. Det är olika uttryck för samma grundproblem. Ekonomin är i obalans och den obalansen är så stor att den är strukturell.

En budget i balans är inte någonting som ska hanteras av en förvaltning av chefer och tjänstemän. Det är ett grundläggande lagkrav och problemen med att möta intäkter och kostnader är inte bisak - det är huvudsak. Tillåter vi oss att landa djupt i en bassäng av underskott förlorar vi vår förmåga att producera välfärd.

Regionen genomförde en historiskt hög skattehöjning på mer än en krona under förra mandatperioden. Möjligheterna att ytterligare höja skatterna tycks inte vara ett alternativ som något parti för fram och Region Norrbotten är redan nu i den absoluta skattetoppen.

Region Norrbotten är inte ensam i att befinna sig mitt i utmaningen och omgiven av problem. Situationen är likadan i hela den norra sjukvårdsregionen och i egentlig mening i hela landet. Sjukvårdens kostnader stiger, men finansieringen till sjukvården stiger inte. I det stora hela handlar det om att vår befolkning åldras.

Vi är idag 1,5 miljoner fler invånare i landet, samtidigt som invånarantalet sjunker i vårt län. Vi lever längre och sjukvården har idag möjligheter att behandla fler sjukdomar än tidigare. Det är goda nyheter, men det påverkar kraven på hälso- och sjukvården. Dessutom betyder den ökande livslängden att färre människors skattekraft ska bära upp en än större del av finansieringen av den välfärd vi alla vi ha tillgång till. I riket betyder det att vi behöver fördela mer av skattemedlen till hälso- och sjukvården. Den fördelningen kommer att behöva göras från staten.

Regionens första tydliga beslut som visar att det är allvar nu är anställningsstoppet.

Det är nog nödvändigt, skarpt och utgör en markering om läget. Det är smärtsamma prioriteringar som handlar om hur många lasarett vi klarar att driva och om hur organisationen måste bli både enklare och tydligare.

Regiondirektörens beslut, mindre än en månad efter hon tillträtt, är antagligen en början på fler åtgärder. Men att tro att vi kan lösa de grundläggande strukturella problemen, utan att politikerna från alla partier visar färg är inte en lösning. Ingen politiker kan tillåtas att leka kurragömma. Därmed återstår det svåra: Att kliva fram och presentera riktiga lösningar.

Det är politikens uppgift. De anständiga partierna bär alla ett ansvar för att det sker. Det röda laget lämnade inte ett dukat bord till de som nu tagit över.

Samtidigt fanns inte de lösningar som behövs för balans presenterade av det nuvarande alternativet, vare sig då eller nu.

Ansvaret är bägge parters. Ta det! Mer väntan gör att situationen förvärras.