Videon är inte längre tillgänglig
När ett litet barn står utan fungerande föräldrar, ett hem, ett land så är det en förbannad skyldighet att hålla om det hårt och inte släppa taget tills det skett en förändring.
Jag kan nästan inte tänka mig någon annan situation som skulle kunna locka fram aktivisten, rebellen, eller lagbryterskan i mig så mycket som då. När systemet inte fungerar, då man kan utvisa en familj med uppenbarligen svåra problem där ett oskyldigt barn som lilla Maria Gevokiyan drabbas, så måste det väl vara en både mänsklig rättighet och skyldighet att bryta mot lagen?
Samtidigt som lilla Maria äter pyttipanna i Blåsmark håller Migrationsverket nu på att boka biljetter för hemresan. Familjen som alltså inte levt tillsammans under två år ska hämtas upp, sättas ihop och skickas iväg. En apatisk mamma, en deprimerad pappa, två barn, ett par väskor, kanske ett gäng askar psykofarmaka och en nalle från Piteå?
Ärendet har överklagats tre gånger vilket enligt lag innebär att processen över. Det finns ingen rätt eller möjlighet att häva beslutet. Och det är just de där orden som Daniel Johansson, enhetschef på Migrationsverket säger till Kuriren, ”Vi ser till familjens bästa”, som jag funderar allra mest över. Vilka parametrar har man tagit hänsyn till, vad ”väger” man, hur kommer man fram till att en utvisning är det bästa för en hårt prövad psykiskt instabil småbarnsfamilj? Hur i hela fridens namn kan det vara det bästa för Maria? Eller för någon i familjen?
Jag tycker inte att man behöver väga in situationen i Armenien överhuvudtaget – för mig kvittar det i princip om Maria skulle landa på South Beach i Miami, eller i Falsterbo i Skåne, bara själva grejen ATT bryta upp tryggheten för en omhändertagen 2-åring med psykiskt instabila föräldrar borde vara ett brott i sig.
Så i det här fallet, om man fullkomligt skiter att situationen i Armenien anses vara så bra att familjen tryggt kan återvända, så är väl den större och än viktigare frågan om Maria tryggt kan återvända till sin familj?
Jag måste erkänna att jag många gånger reagerar starkt över hur vi svenskar slår oss för bröstet och tycker att vi i alla lägen lever i drömlandet. Vår självbild är att Sverige alltid har det bästa att erbjuda. Vår syn på länder och människor ”långt-bort-i-stan”, och särskilt de österut, är att de är outvecklade, fattiga och sämre. Jag kan väldigt lite om Armenien, jag vet att det är ett vackert land med Medelhavsklimat, jag vet att armenier rent historiskt är ett hårt drabbat folk, och jag vet att konflikten i angränsande Nagorno-Karabach sen eldupphöret 1994 fortfarande puttrar. Jag vet inget om hur det skulle kunna bli för familjen Gevokyian i Armenien, jag bara anser att det inte går att blanda äpplen med päron. Den rådande situationen för Maria och familjen borde räcka i sig för att få uppehållstillstånd i Sverige.
Jag funderar över hur tankarna går hos familjen Marklund. Har de någon planerad ”flyktväg” när polisen kommer och knackar på? Tänker de vägra överlämna henne? Gömma henne? Ja, det skulle jag absolut ha gjort tänker jag, flytt till Sherwoodskogen med henne och levt som fredlös. Sen slås jag av min märkliga inställning, vad är det jag egentligen säger och begär? Ska den familj som öppnat sitt hem och sin famn dessutom behöva bli brottslingar för att skydda Maria, de som redan varit mer solidariska än de flesta andra av oss?
Det viktigaste vi lär oss i livet är väl att ta hand om de små, värnlösa, oskyldiga. Och om människor blir sjuka, om ett samhälle insjuknar så måste väl åtminstone några av oss se till att hålla oss friska och starka nog och med vett att spjärna emot. Maria Gevokyian är hemskt nog bara ett av miljontals barn som vid krig, konflikter, övergrepp, separationer, skilsmässor, och sjukdom drabbats av föräldrarnas och samhällets ofullkomlighet. Frågan är hur vi bygger regelverk som på riktigt sätter barnens bästa i första rummet?
PS.
När jag skriver detta så stretar det i mig, magen får molvärk för jag värjer mig verkligen för att i text uttrycka mig kring privata sjukdomstillstånd i en krönika. Vad vet jag egentligen om Marias föräldrars situation? Jag litar naturligtvis på våra eminenta nyhetsreportrars arbete, men att uttala vanligtvis sekretessbelagda sjukdomsdiagnoser i en tidning är jobbigt. Att dessutom skriva ut flickans namn med för och efternamn, det bär mig emot. Men just nu är fallet i sig och utvisningen viktigare än allt annat, så därför blir min avvägning att verkligen tala i klartext.