Med hjärnan på hjärnan

Det senaste året har vi på jobbet förkovrat oss i neuroledarskap – med stor iver, skriver Cecilia Hjelte i sin krönika.

Foto: Fredrik Jonson

Krönika2018-09-28 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ännu en flyktig trend inom ledarskapsområdet, tänker måhända den kritiske. Inte alls, tänker jag. Här knyts beteendevetenskapen ihop med kunskap om hur vår hjärna faktiskt fungerar.

Neurovetenskapen bekräftar varför verktyg vi förespråkat under årtionden har effekt och får oss att ifrågasätta och förändra vissa arbetssätt. Med kunskap om hjärnans funktioner går det att både styra om ditt ledarskap och ge dig själv lite bättre förutsättningar i arbetet. Och att förstå sin egen hjärnas förutsättningar verkar motivera till ändrade beteenden och större självmedkänsla.

Vår hjärna har fem gånger högre känslighet för att upptäcka saker som kan hota vår överlevnad, vilket gör oss supersnabba men inte supersmarta.

I mänsklighetens begynnelse handlade det såklart om överlevnad. Idag triggas samma hotresponser vid sociala hot. Till exempel när chefen hejar på alla utom dig i fikarummet, när kollegorna går på lunch utan att fråga dig eller när det är förändringar på gång. Det är hjärnans uråldriga mekanismer som slår till i syfte att skydda oss och hålla oss vid liv.

Dessa reaktioner är inte medvetna utan sker blixtsnabbt. När vi känner ilska, ledsamhet, rädsla, avsky, avsmak eller skam tar den gamla delen av hjärnan över. Den triggar igång beteenden som ska hjälpa oss att snabbt agera för att bli av med känslan när vi upplever något som hotfullt.

Hjärnan försöker skydda oss och leder oss i en av tre riktningar för att bli av med det hotfulla. Fight – i meningen att vi står upp för oss själva, säger emot, försöker påverka och förändra. Flight – vi försöker att fysiskt eller mentalt ta oss ifrån situationen. Vanligt är att vi exempelvis försöker styra samtalet till ett annat område eller lämna rummet. Vid Freeze – den tredje riktningen – blir vi som förstenade, svarslösa och ofta tysta.

Vi kan inte undvika att hjärnan går in i hotläge. Men vi kan lära oss att lägga märke till signalerna vi får. Tidiga fysiska och känslomässiga signaler på att något skaver och inte känns bra. När vi märker det kan vi använda självreglering, ett verktyg för att få den gamla känslohjärnan att prata med prefrontala cortex där logik, konsekvenstänk, förnuft och språk sitter.

Som chef är det lätt att i efterhand gräma sig över tillfällen då man gått till försvar i en diskussion, bytt ämne till något mindre obehagligt eller helt enkelt inte funnit sig och kunnat ge svar. Men det är på oschyssta grunder chefen dömer sig själv. När vi vet hur hjärnan fungerar kan vi istället möta oss själva med medkänsla och förståelse. Vår emotionella hjärna gjorde det den är bäst på; fäkta, fly eller frysa till i en hotfull situation.

När vi möter oss själva med förståelse kan vi lägga fokus på att lära till en annan gång, att föreställa oss ett annat handlingsätt och att komma ihåg att och kom ihåg att det alltid går att komma tillbaka dagen därpå, då hotläget lagt sig och vi har tillgång till den analytiska och logiska delen av hjärnan.

Att leda sig själv på det här viset och att känna till hur din hjärna fungerar är en nyckelkompetens i både ledarskap och förändring. Hur väl känner du din hjärna?

Läs mer om