Folk jag stannar och pratar med på stan är välbekanta, men jag minns inte vad de heter. Inte förrän tre veckor senare. Tältsemestern i Enare träsk minns jag inte förrän jag hittar fotografierna. Frågar någon om min ålder sitter svaret långt inne. Först måste jag räkna efter noga innan jag får ihop det.
Men där finns en sak som hjälper mig att få struktur på minnet. Som får mig att komma ihåg saker med märklig exakthet. Musik. Musiken jag lyssnat på genom drygt sju decennier är som milstolpar längs livets väg, som tidstypiska souvenirer.
Ta Bob Dylans ”Like a rolling stone”. Jag vet att det är augusti 1965. Jag går i realskolan och tillbringar lunchrasten på ett ungdomshak med det passande namnet Smyg-in. Vi spelar bowling och smygröker Winston, långa äckliga mentolcigaretter. Musiken i lokalen är hög. Det är första gången jag hör honom, folksångaren som sedan ska följa mig genom livet.
1992 ser jag honom live på Sjöslaget i Luleå. Bobban sjunger som en mumlare. Oinspirerad och utan publikkontakt. Ljudanläggningen låter som ett skämt från Buttericks. Men minnet är starkt. Dessutom fick vi som var där höra en 20 minuter lång version av ”The Times They Are A-Changin’”.
Tiderna förändras men på något märkligt sätt står Bob Dylan kvar som en vindpinad rauk. Eller är han rent av en ändlös bifurkation, där det ständigt flödar fram nya låtar och nya texter att tolka och identifiera sig med? Alltid med utgångspunkt från en melankolisk längtan, smygande ironi och främlingskap:
How many times can a man turn his head
Pretending he just doesn’t see
I dessa tider pratas det mycket om paradigmskifte. Bob Dylan är det in persona. En som hela tiden förnyar, förändrar och berör. Att texterna är så mycket mer än enstaviga manliga rim blev hela världen varse när han fick Nobelpriset. Från kultursidorna hördes ramaskrin. Hur fan kan man ge priset till en musikant? Är rocktexter verkligen litteratur?
Somliga menade att Svenska Akademien depraverat till kommersialism och borde i stället slå vakt om den sanna berättarkonsten. Andra att Dylan har en konstnärlig förmåga, som få kan efterlikna, genom en poetisk frihetslängtan och ett utmanande bildspråk.
Robert Zimmerman började med att kalla sig Elston Gunn som artist. Bob Zimmerman ville han inte heta för det hette en president i Hells Angels.
I memoarerna berättar Dylan att han bestämde sig för artistnamnet Bob Dylan efter att ha läst några dikter av poeten Dylan Thomas. Som folksångare sjöng han evergreens som ”Old man river” och ”Stardust". När Frank Sinatra sjöng ”Ebb tide” förvandlades hans hjärta till en smältdegel. Där fann Dylan döden, Gud och universum. Sedan började han skriva egna sånger, som vid det här laget blivit över 600.
Bob Dylan är ett unikum. Jag menar, karln är i alla fall 82 och nu har han släppt ännu en LP, Shadow Kingdom. Ett album där Dylan liksom återuppfinner sina gamla och ikoniska låtar – ”I’ll be your baby tonight”, ”Tombstone blues”, ”It’s all over now, baby blue”.
Rösten är skrovlig som om stämbanden gnuggats med grovt sandpapper. Patinan, känsligheten och vibratot finns i varje stavelse. Det låter nyskapande, vintage och nostalgi i samma andetag.
Det blir mycket sådant i kväll när vännerna kommer för att fira midsommar och lösa världsproblemen. Bob Dylan är festens hedersgäst. Han hjälper mig minnas varför jag också är med på festen:
You’re gonna have to serve somebody
Well, it may be the Devil or it may be the Lord
But you’re gonna have to serve somebody