På ålderns höst har jag kommit till en dyster insikt.
Eftersom jag oftast tillbringar min lediga tid med att skåda navel och rannsaka mig själv var det bara en tidsfråga innan jag skulle upptäcka det.
Det som hade funnits precis framför näsan på mig i snart 31 år blev plågsamt uppenbart när pandemin höll oss hemma från jobb och sociala tillställningar.
Det som jag aldrig kunnat se för att det inte finns.
Mina intressen alltså – jag har inga.
Ju djupare jag försvann in i naveln desto tydligare kunde jag se det. Och när mitt huvud nästan tittade ut genom arslet hade jag både hunnit närstudera min egen ändtarmsöppning och analysera min genomsnittsdag i detalj. Den sistnämnda ser ut ungefär så här:
Jobb 08:00 till 17:00.
Snarka i soffan 17:15 till 23:00.
Flytta snarkfabriken från soffa till säng 23:05.
Sova vidare 23:10 till 07:00
Repetera.
Den fantasifullt lagde skulle säkerligen kunna göra ett case för att jag brinner för sömn eller möjligen vardagsrumsmöbler.
Men sanningen är förstås att jag kan skilja på schäslong och divan lika lite som jag tar mig tid att installera apnéskenan i gommen om kvällarna för att sova bättre.
Visst. Jag jobbar med basket vilket jag fullkomligen älskar och faktiskt ägnar minst åtta timmar om dagen åt. Men nu syftar jag på fritidsintressen och de lyser med sin frånvaro så kraftigt att det skulle kunna elförsörja halva Hertsön.
En del skulle nog kalla mig för lat eller ta till okvädingsord som slöfock. Andra skulle hävda att jag är både samhällsfarlig och svagbegåvad.
Men de som verkligen tar sig tid att skala den fördomslöken ser snart en visionär med ett viktigt moraliskt ställningstagande. Kanske till och med en förebild för våra unga.
En modig person som genom sitt dagliga leverne vågar ifrågasätta och protestera mot de patriarkala strukturer som gjort den förlegade mansrollen till vad den är i dag.
Ni kanske undrar hur mina oändligt många horisontellt tillbringade timmar i soffan hjälper till i kampen för att utrota machokulturen. Och det ska jag naturligtvis svara på.
Genom min dagliga luddjakt strax söder om solarplexus-regionen gör jag också ett aktivt val att inte befästa klassiskt manligt betingade fritidsintressen som jakt, fiske, snickeri, motorer, slagsmål eller släpbackning.
Att jag sedan råkar tillhöra Sverige-eliten i det sistnämnda, utan någon större erfarenhet, är bara ett olyckligt sammanträffande som vi tyvärr måste leva med.
För att kompensera för detta elände har jag de senaste åren beslutat att helt och hållet avstå från gymträning. Det är ingen hemlighet att styrkelokaler historiskt sett varit mansdominerade och till stor del fungerat som lokaler för män att spä på manschauvinism genom tunga vikter och svällande muskler.
Det vägrar jag numera att bidra till – på bekostnad av min personliga fysik och självkänsla.
Men det är bara en av många uppoffringar jag valt att göra för allmännyttans skull.
Som ett led i detta har jag även duckat för konflikter sedan födseln. Och om jag någonsin tvingats in i en stridighet har snabbt lagt mig så platt att jag misstagits för dörrmatta vid ett flertal tillfällen.
Jag vill tro att jag, med ena handen i Pringles-burken och andra på fjärrkontrollen, gör skillnad hemma i min soffa.
Jag brinner för att motverka den stereotypa mansrollen. Det är en låga som aldrig kommer att slockna.