Ett särskilt uppsving kommer när vi passerat medelåldern. Hjärnan ska då bli bättre på att fokusera på positiv stimuli och att gå vidare från besvikelser. Den dragning jag har späddes på i helgen.
Äldste sonens tennisträning i Luleå Tennis Klubbs lokaler. Fyra tennisbanor och på den längst bort från mig och läktaren håller hans nybörjargrupp till.
På den närmast mig, där jag sitter på läktaren och skriver denna text, pågår en dubbelmatch.
Ett äldre par mot vad jag gissar är deras dotter och måg. Det äldre paret är verkligen äldre och rörelserna bromsas av just den anledningen. Brunbrända, kanske av en nylig spanienresa, med tennis på schemat?
De klarar sig förvånansvärt bra mot det mycket spänstigare motståndet och en bra dos rutin i tennisbagen kan vara en del av förklaringen. Jag tycker att det är vackert att nybörjarna är längst bort och åldringarna närmast. Däremellan är det yngre och äldre medelåldersspelare.
Jag slås av att det ju är livet som pågår där nere på tennisbanorna. Det är en cirkel från fem till 75 år och jag slås också, hårt som en rak backhand, av att det tydligt är längst bort och närmast de har roligast. Det är därifrån det skrattas, det är därifrån det sägs: ”Äsch. Hoppsan, det där var inte bra”. Men inte mer än så.
Vad händer med vinnarskallen när man blir äldre? Eller är det bara så att man inte orkar bry sig lika hårt? Man har inget att bevisa?
Vad skönt det låter. Att förlora – vad spelar det för roll?!
Det gäller säkerligen i många fall utanför tennisbanan också. Det får mig att längta till ålderdomen. Slippa hetsen, att ”hålla sig väl framme” och att ”vässa armbågarna”. Det gäller av naturliga orsaker säkert i det mest. Arbete, sex, relationer, tennis, på krogen och i livet överlag.
På mittenbanorna är det värre. ”ÅH! Pinsamt!” föregår en otryckbar harang.
Från närmsta banan hörs inget sådant. Där skrattar man, inte riktigt så mycket att det överröstar nybörjargruppen – där man nu gör en övning som kallas ”poppa popcorn” och går ut på att studsa bollen på racket, ”hamra” som innebär det motsatta, att slå bollen ned i golvet upprepade gånger. Superkul! Om du frågar nybörjargruppen som skrattar högt.
”Jag har aldrig varit sämre!!” ropar killen i neonbrallor från bana två. Vilket säkert stämmer.
Jag som har helikopterperspektiv just nu vill gå ned och stryka killen på ryggen och säga att det kommer att ordna sig om 40 år.
Ju längre tennistimman går och ju mer jag studerar nedåt,desto säkrare är jag på att jag vill bli sådär gammal och det gärna ganska snart. Att inte bry mig om armhävningar och ”coola skjortor” utan om hattar och att le mot sin fru som på bana ett. ”4-2! Till oss!” ”Vad bra!” säger frun och ler tillbaka.
Jag får stöd för min nyfunna teori på psykologisk.se och den långa rubriken sammanfattar texten ganska väl. ”Gamla tanter och gubbar mår bäst – ju äldre vi blir, ju lyckligare blir vi”. Ytterligare medhåll kommer från Sifos rapport Älska att åldras som säger ”Den omedelbara slutsatsen man kan dra från undersökningen är att vi bara blir lyckligare med åren”. 60 plus är enligt undersökningen lyckligast och de över 70 visar samma siffror.
Längta tillbaka till nybörjargruppen kan man göra, men det har man tyvärr inte mycket för. Istället ser jag fram emot den bana som ligger närmare - inte bara rent geografiskt - innan det är game, set and match.