Vår branschs metoo-upprop #närmusikentystnar hade just fått ta emot priset för ”Årets Insats” vilket var anledningen till att vi nu stod där. I tystnad och med slutna ögon lyssnade vi till en inspelad högtalarröst som läste upp några av de berättelser om övergrepp som samlats in under uppropet.
Vi höll varandras darrande händer, kramade dem hårt. För första gången den kvällen tystnade sorlet och klirrandet av gratisöl, och alla blickar vändes mot scenen och mot oss. Vi visste att det satt förövare i publiken. Därför var det extra jobbigt, men så himla viktigt, att stå där. Vi tvingade dem att lyssna, och vi visade att vi står tillsammans.
Efteråt samlades vi på tjejtoan. Vi grät lite, men framförallt så skrattade vi. För vi kvinnor är så förbannat roliga, när vi får plats att skämta och bre ut oss. Vi skålade för varandra, men mest var vi rusiga av att tillsammans ha stått upp mot förtryck, och för förändring.
Jag tror att den viktigaste effekten av metoo är just att kvinnor har börjat prata med varandra på ett nytt sätt. Vi har börjat inse vilken makt vi har när vi går samman. Den senaste tiden har varit en kollektiv traumabearbetning. Genom våra systrars berättelser ser vi oss själva, och tillsammans kan vi dela sorgen och ilskan.
Vi kvinnor har fler och närmare relationer till personer av vårt eget kön än vad män har. Vi formar livslånga vänskaper och knyter oerhört starka band. Vi litar på varandra, stöttar och tröstar varandra, skrattar och gråter ihop. Men inom dessa små grupper som vi formar så är vi noga med att inte släppa in någon utomstående.
Ofta har vårt systerskap begränsats till att endast gälla vår närmaste krets. Vi skriver gulliga kommentarer till varandra på Instagram och är mästare på att visa upp vilka fantastiska vänner vi har och är.
Samtidigt sneglar vi misstänksamt på kvinnorna vid bordet bredvid. Inte konstigt, eftersom vi hela livet har fått lära oss att se på andra kvinnor med misstro och rivalitet. De är inte som oss. De är som kvinnor är. Opålitliga och bitchiga.
Men efter metoo har cirklarna av systerskap blivit större. Jag ser och känner en fantastisk samhörighet växa fram mellan kvinnor. Vi ser på varandra med kärlek, och vi skapar trygga rum där vi får plats att växa, fria från män. Det bor en enorm kraft i kvinnoseparatistiska rum. När vi inte behöver förhålla oss till män utan kan fokusera på oss själva och varandra så händer något. Systerskapet blommar. Och i det ligger nyckeln till verklig förändring.
Som kvinna behöver du inte älska alla kvinnor. Men du kan välja att se dem som medsystrar som bara gör vad de måste för att överleva som kvinnor i ett patriarkat. Nu håller vi varandras händer hårt, och vi släpper aldrig.