Det snackas mycket om vandring nu för tiden. Det är otrendigt att åka på tjejweekend med sol och paraplydrinkar. Nu ska det helt plötsligt vandras och åkas på yogaresor, äta raw food och dricka matcha te. Nu är det aktiva semestrar som gäller. Vandring i svenska fjällen, pilgrimsvandring i Spanien eller varför inte ta och bestiga Kebnekaise.
I slutet på Maj åkte jag till Göteborg för att springa Göteborgsvarvet, en halvmaraton. Jag hatar egentligen att springa, bara tanken på att springa gör mig lite förbannad. Jag gör det för att pusha mig själv, det är lätt tillgängligt och jag får tillfälle att vara ute i naturen.
Det var där under loppet som min tanke om pilgrimsvandring dök upp. Man hinner tänka en hel del när man springer, i mitt fall närmare bestämt 2 timmar och 27 minuter.
Samma typ av ”soul search” som på en pilgrimsvandring men i komprimerat microformat. Tänker att det kan ju ha sina fördelar i vår stressiga vardag där tid knappt finns.
Fas 1, innan loppet börjat: Jag gör en rejäl kroppskänning. Visst kliar det i halsen. Kan det vara halsböld? Jag har redan ganska ont i fötterna… Har inte ens börjat springa. Kommer aldrig klara 2,1 mil, jag skiter i det här.
Fas 2, de första 9 kilometrarna: Åh vad detta är härligt, det doftar syrener i hela Majorna, solen skiner, folk är glada och hejar på, det har dukats upp till picknick längs kanterna. Små gulliga barn high fivar längs loppet, livet känns toppen. Benen känns fjäderlätta i mina nya löparskor.
Fas 3, precis passerat 1,1 mil: Har bara sprungit så här långt en gång tidigare i mitt liv vilket var Göteborgsvarvet 2017. Det är på RIKTIGT 1 MIL kvar. Det är så sjukt varmt (som i Spanien). Människor står med skyltar som det är skrivet med stora bokstäver på: "LE DETTA ÄR SJÄLVVALT, GLÖM INTE ATT DU BETALAT FÖR DET HÄR FRIVILLIGT".
Nu känns alla muskler i kroppen, även mina inälvor som skumpat runt i en timme och 5 minuter. Vad är meningen med det här egentligen. Får man verkligen diarré av för mycket sportdryck som någon påstod i startgruppen?! Kom igen nu Emma ge inte upp!
Fas 4, cirka 4 kilometer kvar: Jag har rundat Götaplatsen och springer längs Vasagatan, krampen är ett faktum. Less på barn som high fivar, avis på de picknickande människorna med bubbelglas i händerna, mina nya skor känns inte så fjäderlätta längre. Ingen diarré än så länge, man får vara tacksam för det lilla.
Jag tog mig i mål på ren vilja. Det kändes som att jag sprang i horisontellt läge i slutet. Men ingenting är omöjligt. Så sjukt stolt över mig själv och en guldmedalj rikare.
PS: Vandring är det nya svarta!