Nej, jag tror inte att Sverige är nära att bli invaderat och det är inte heller skälet till min entusiasm. Men det kan vi återkomma till.
Tänkte i stället börja med en liten anekdot, om den mest fasansfulla resa jag gjort i mitt liv.
Jag var 19 år, ensam i min bil och för varje mil den skraltiga golfen avverkade blev ångesten värre. När jag långt in i landet passerade byn Deppis kändes livet så hemskt att ångesten övergick i panik.
Jag var på väg mot Arvidsjaur. Det var inryckningsdag på elitregementet K4 där jag var placerad som jägartelegrafist och jag hade samma morgon tagit mitt livs dittills största beslut. Jag hade bestämt mig för att totalvägra, vilket under det kalla krigets dagar faktiskt betydde fängelse.
Beslutet var inte politiskt, utan ett resultat av ett långt bråk mellan mig och Försvarsmakten.
I Arvidsjaur behandlades jag faktiskt med respekt. En kapten skötte korrekt det pappersarbete som krävdes och när det var avslutat fick jag åka hem i väntan på att jag en dag skulle låsas in på någon lämplig anstalt.
Eftersom ni säkert nu undrar vad det där bråket bestod i är det lika bra att ta det på en gång. Jag hade lyckats bli antagen som värnpliktig journalist på tidningen Värnpliktsnytt, en stor ära och karriärmöjlighet, men av någon anledning satte K4 alla käppar de kunde i hjulet och lyckades stoppa förflyttningen.
Jag var ung, sårad och förbannad. Jag såg min karriär ta en betydligt tråkigare väg och bestämde mig för att inte ge försvarsmakten en dag av mitt liv.
Men unge Håkansson slapp skaka galler. Väl hemma väntade nya långa samtal med överste Melin och till sist vann jag faktiskt. K4 backade, jag återvände till Arvidsjaur för en allmän grundutbildning för att sedan slutföra min lump på en redaktion i Stockholm. Slutet gott, alltså.
Denna historia har nu lett mig till logementet på K4, där jag faktiskt bara stannade i drygt sex veckor. Men det var tid nog för att sätta spår i mig. Framför allt minns jag de samtal jag hade på kvällarna med Kim, en stockholmskille som förirrat sig in i skinheadsmiljön. I dag är det väl att jämföra med träskmarkerna någonstans till höger om Sverigedemokraterna.
Kims liv hade inte varit lätt. Men det var en intelligent kille och ibland pratade vi långt in på natten. Och vem vet, kanske hade våra samtal en betydelse, att han där och då fick träffa någon som mig. Att han fick byta miljö och träffa helt andra människor.
Jag tror att lumpen var det bästa som kunde ha hänt honom.
2010 upphörde den allmänna värnplikten. Den var för dyr och behövdes inte längre. Åtminstone inte militärt, vilket var svårt att argumentera emot.
Nu anses ryssen farlig igen. Statsministern poserar i stridsvagn på Gotland och värnplikten återinförs. Åtminstone delvis. Det handlar inte alls om samma skala som förr i tiden och knappast med fängelsestraff hotandes i bakgrunden. Men ändå.
Några tusen svenska ungdomar ska varje år rycka in igen och jag tycker det är alldeles utmärkt. För det här samhället har med ”fria” skolval och annat blivit allt mer segregerat. Mer än någonsin behövs mötesplatser, arenor där vi kan mötas över klassgränser och religionsgränser.
Värnplikten kan på nytt bli en utmärkt arena. Ett ställe där en övertygad sverigedemokrat faktiskt tvingas lära känna och utföra krävande uppgifter tillsammans med en muslim.
Jag tycker att tanken att alla skulle tvingas göra någon form av värnplikt är fin. Den behöver absolut inte vara militär. Men att alla, killar och tjejer, får offra ett år av sitt liv för att på något sätt stärka samhället är något som tilltalar mig.
Att en värnplikt dessutom hjälper bortcurlade ungdomar att förberedas för vuxenlivet är jag övertygad om. Det finns många vinnare, men den största är faktiskt Sverige.