De senaste siffrorna motsvarade inte förväntningarna. Vi talar till och med om ett fiasko. Befolkningen i Luleå ökar, men långt ifrån snabbt nog för att nå till målet som satts av de styrande politikerna. Här talar vi om befolkningstillväxten. Ett ambitiöst mål om en befolkningstillväxt på 600 innevånare per år ser inte ut att kunna hålla. Åtminstone inte för detta år. Kuriren pekar på att det föds färre barn nu, jämfört med tidigare år.
För 2016 såg befolkningsmålet ut att klaras, men då ska vi komma ihåg att Sverige med flyktinginvandringen samtidigt fick sin allra största befolkningsökning på bra många år. Den genomsnittliga ökningen av Luleås befolkning har under tidigare tioårsperiod hållit sig på måttliga 330 personer per år. Det är mindre än tillväxten i jämförbara städer och det är mindre än den andel med vilket Sverige växer.
En kan ju fråga sig om befolkningstillväxt i den egna kommunen är ett mål som gör innevånarna lyckligare på lång sikt eller ens gladare på kort sikt.
En gammal, men ändå intressant undersökning med hela befolkningen som underlag, behandlade just frågeställningen om hur de som flyttar känner inför flyttandet och hur de som stannar kvar känner inför att just inte flytta. Undersökningen hanterades inom ramen för en av de många regionalpolitiska utredningar som sett dagens ljus i Sverige under de senaste fyrtio åren.
När statistiken rensats från de som flyttade som följd av jobb, kunde någonting intressant studeras: det visade sig att de som flyttade, var nöjda med sina beslut att flytta. Lösningen att byta bostadsort var kraftfullt uppskattad, hos de allra flesta som gjort valet. Samtidigt visade sig att de som stannade kvar också var nöjda med det beslutet.
Det låter trivialt och platt, men innehåller ändå någonting att fundera kring: varför ska en kommun vilja växa som självändamål, när befolkningen tycks vara nöjda med att bo där de bor eller med att flytta?
Den korta förklaringen som kanske kan tyckas lika platt handlar om ekonomi. Huvuddelen av vår offentliga välfärd regleras i lagar. Vi ska ha likvärdiga rättigheter till vår gemensamt finansierade välfärd, samtidigt som den myndighet som ska leverera välfärden finansieras genom direkta skatteuttag från just den kommunens befolkning.
Då påverkas helt plötsligt lyckokalkylen: med växande befolkningstal ökar skatteintäkterna. Mer och fler satsningar i kultur, utbildning och annat vi tycker är viktigt kan genomföras, samtidigt som själva växandet leder till nyttiga investeringar i bostäder och i infrastruktur. En växande kommun får bättre fungerande bostadsmarknad och det leder i sin tur till ännu bättre förutsättningar att kunna flytta till och bo där.
Luleå har genomfört stora investeringar under de senaste femton åren. De har inte kommit till, som följd av det som jag beskrivit ovan. Kommunen har inte investerat med basen i en ökad inflyttning, utan istället satsat medel som tidigare sparats. Det har varit bra åtgärder och det tycks utom allt tvivel att det var populärt att gå från de strama hanteringen av kommunens budget som präglat alla år efter stålverk 80, fram till besluten att spendera och att investera i såväl gymnasieskola, kulturhus och annat.
Samtidigt ledde inte investeringarna till något trendbrott i befolkningen. De politiker som nu styr kommunen konstaterar att det måste bli fart i bostadsbyggandet, för att befolkningen ska växa. Då blir satsningarna inte riktigt lika lyckobetonade för vi som redan råkar bo här. Investeringarna kostar pengar i samma nivåer som vore det kulturhus, men nyinvesteringar i vatten och avlopp är ju bara jobbiga tills dess de är färdiga. Då syns de inte längre, men är viktiga för att klara nybyggnationer av bostäder.
Med nya bostäder klarar vi förutsättningarna att växa. Utan nya bostäder står vi stilla, om det inte föds barn som har föräldrar som redan bor här.
I ett Sverige som växer och där människor sedan 1950-talet flyttar från land in till stad behöver Luleå växa minst lika mycket som andra hyggligt stora städer. Att vi larmar om att målet inte ser ut att nås är viktigt. Det signalerar att vi måste fortsätta fokusera på näringspolitik och bostadsbyggande.