– Att ha idoler handlar om att frigöra sig från sina föräldrar och försöka hitta nya förebilder.
Ett citat från Hillevi Ganetze som är lektor för genusstudier vid Stockholms Universitet. Ganetze har forskat kring ungdomar och deras förhållanden till idoler.
Men vi då? Vi som är 40 och har idoler? Vi som dyrkar marken som Ibrahimovic går på? Som skryter om så fåniga saker som att vi är lika långa som honom?
Får man ha idoler när man är äldre? Där man till och med är äldre än den man ser upp till? Eller upp… Ja, nu är det ju så att vi är lika långa. 193 centimeter. Båda två.
För en 12-årig fotbollsspelare finns det ju en anledning till att se upp till Zlatan. Då är han någon att sikta mot och försöka att ens bli hälften så bra som. Lyckas man med det kommer man ju till landslaget. Då är han den som kan få en att cykla till fotbollsplanen i regnig motvind för att träna extra, eller för slå frisparkar i Arcushallen i sin ensamhet.
Men om karriären redan är över och ifall man redan är äldre än idolen. Var är meningen med att ha idol då? Beundra. Visst. Det kommer ju oundvikligen med någon som är ett unikum på alla plan och utanför. Men att ha som idol?
– I puberteten testar många sina nya sexuella känslor på idoler. Att vara kär i en idol på avstånd är ofarligt och bättre än att inleda en relation man inte är mogen för, fortsätter Hillevi Gantetze i Arbetarbladets artikel.
Jag gjorde en freudiansk felskrivning på Hillevis förnamn och skrev här ovan en stor arena i Göteborg där om bara dagar en annan idol kliver upp inför i alla fall en pulserande kropp.
Frågan om idol har aktualiserats i och med att jag alldeles nyligen var i Las Vegas. Lämnade familjen med pussar, kramar och: ”Ring om det händer något med barnen eller om Zlatan byter klubb”.
Liv, ståhej och härligheter i dagarna fyra. Den femte inleddes med poolparty och samtidigt konsert med David Guetta. Dagen avslutades med en tydlig hyllning till Zlatan då jag uttalade ”I hate this fucking shitcountry” till vakterna. Ordagrant vad Ibra själv sa i Frankrike för cirka femton mål (alltså två månader i hans fall) sedan. Vad jag inte alls visste då var att han var så nära att han praktiskt taget kunde ha hört det.
Dagen efter på ett hotellrum i Vegas. Liv börjar återkomma i rummet. Någon ropar efter juice, en annan vill ha chips, flera plockar upp telefoner och paddor. De flesta av oss läser med ett öga men ser ändå rubrikerna. ”Här festar Zlatan på lyxhotell i Las Vegas” skriver Aftonbladet. Expressen liknande och kompletterar med tiotalet bilder. Vi känner igen allt. Hattar, drinkar, poolen, servitriser. Vi var på samma ställe. I många, många timmar.
Tankeexperimenten haglar. Vad hade kunnat hända om vi mötts? Jag vet att jag definitivt hade visat min Zlatantatuering på vänster lår och säkert berättat att min son bär hans namn. Antagligen om att vi har mötts när han spelade i Malmö FF och eventuellt visat hur nära min nästipp hans pekfinger var när han väste ”Din jävla fitta” på sin skånska.
Någon menar att det ändå är självklart att vi blivit en del av entouraget och vi nu hade gjort vad vi gör fast på hans rum, hotellet bredvid.
Jag kan inte tala för någon annan, men hos mig är ångesten total. Inte för vad vi gjorde igår – utan för vad vi inte gjorde. Inte för vad som hände – utan för vad som hade kunnat hända.
Det om att frigöra sig från föräldrarna och hitta nya förebilder funkar inte heller på mig, då jag och min far har samma idol.
När denna tidning publiceras är det lördag i Norrbotten. I Paris är det julafton, då två mycket vuxna söner sitter med sin far på Parc Des Princes och ser sin idol.
Jag kanske gråter.