"Vi reser mot landets femma, där Stockholmsförort gjorde avslut som älva i rosa" var ledtråden.
En nöjd, stolt och triumferande Sebastian som sitter och väntar in när de tävlande i dressinen och i första klass famlar efter svaret?
Nej.
En nästan skamsen man som fortsätter att lyssna på de tävlandes vilda chansningar och spånande i fel världsdelar medan tåget rullar mot färre poäng?
Ja.
Trots att det med emfas ska betonas att krönikörens inledande poänginhåvande inte är vanligt förekommande. Lika ovanligt som en maträttsprogram-fri kväll i tv-tablån.
Hur kommer det sig då att det inte blir jubel och konfetti om man fullständigt älskar På Spåret, mycket sällan har rätt och nu sopar in en tiopoängare, undrar du?
Svaret är att jag inte vill kunna ta saker på sportrelaterade, obskyra fakta. Det är dopning. Jag räknar det inte.
Jag vill kunna att spanska ridskolan grundades som en ridakademi knuten till det habsburgska hovet där adelsmän kunde utbilda sig i den klassiska ridkonsten. Att Kilimanjaro har en unik växtlighet, som jättekorsört i tuvgröe och andra växter som är anpassade att leva i alpin miljö.
Om jag tog ett resmål på åtta poäng baserat på dessa kunskaper skulle jag bjuda mitt fredagssällskap på ljud som brasilianska fotbollskommentatorer skulle tycka var överdrivna.
Jag är inte bra. Inte en av dem som sitter i soffan och mumlar – eller ens tänker – att jag inte hade gjort bort mig i På Spåret. Jag vet att jag hade och tänker snarare i varje avsnitt "herregud, vad det hade gått åt helvete att sitta där i dressinen".
Om man får blackout halvliggandes i soffan i Karlsvik – hur ska det inte bli i strålkastarljuset som framkallar 40-gradig värme, framförmer än två miljoner tittare? Men mitt största problem är inte de tillfälliga blackouterna, utan de stående luckorna. Inte att man "Åååååhh, veeeet vad kungens son heter egentligen. Något med Prins och Carl…" - problemet är att jag inte har en susning om att Nassau är Bahamas huvudstad.
Jag tycker nästan osunt mycket om På Spåret och prisar SVT Play för att jag inte har behövt missa ett avsnitt på åratal. För att inte ödsla din tid på att beskriva hur mycket jag tycker om programmet: mitt enda problem med att tatuera in "Vart är vi på väg?" är hur jag ska skriva det för att pricka de rätta konstpauserna.
"Vart är vi på väg?"
"Vart-är-vi-på-väg?"
"Vart. Är vi. På väg?"
Det sistnämnda ligger bäst till.
En vanligt förkommande invändning av ickefrälsta är att det är för svårt.
Jag håller inte alls med. Jo, att det är för svårt att delta, att vinna eller att ens få hälften av poängen som Första klass får. Men inte för svårt att njuta av deras briljans, programledarnas och hela programmets trygghet eller av Håkan Hellströms vänner i Augustifamiljen.
Jag önskar bara att jag var lite bättre på krig, kungar och konst än bollar, backar och Baresi.
Man skulle ju här kunna passa på att hylla sportens värld istället. Att idrottskunskaper inte är bortkastade och leder till att man kan saker om Barcelona även utanför FC.
Jag har bara inte riktigt kommit dit ännu. Troligen efter för många års inpräntade att sport är "vuxna män som jagar en boll" och andra trötta säg.
Visst är det ett överdrivet intresse för sport många gånger som inte på något sätt behöver mer uppmärksamhet.
Det är redan rimligt enligt mig, så att det räcker och blir över enligt andra. Jag kan verkligen hålla med om tveksamheten i att en halvdan hockeyspelare uppmärksammas mångfalt mer än en kirurg som utför precisa operationer.
Men kanske är det läge för idrotten att hyllas som allmänbildare? Att det ska vara lika fint att kunna Palermo för att Nacka Skoglund avslutade anfall i tröja nummer älva, som att staden grundades på 700-talet av feniciska bönder?
Jag har själv en bit kvar att vandra på den vägen.