Bland de tröttaste uttryck som finns är att fotboll bara är ”22 stycken som jagar en boll”. Håller du fast vi det, skulle du ha varit på Åland för någon helg sedan.
Fotboll är reklam, politik, kan bidra till integration och mycket annat. Men det är väl inte lika snärtigt med ”fotboll ger livserfarenhet, reklam, är politik och integration. Och så jagar man en boll”.
Bakgrunden är den att Åland har ett fotbollslag, IFK Mariehamn, som trots att det inte ska vara möjligt, steg till Finlands högsta liga i fotboll. Nu har man acklimatiserat sig där och i år var man redo för nästa steg. Att utmana om att ta guldet. När man en nylig söndag spelade en avgörande match som skulle göra något som var värt motsvarigheten till svenska Bragdguldet om man vann och som skulle ge en hedersam, och nästan lika historisk silverplats vid förlust, gjorde jag det enda rätta. Åkte dit. För att vara med om karnevalen och galenskapen om detta skulle gå vägen.
Är du inte intresserad av fotboll eller av att läsa om Åland kan du hålla dina hästar. Detta ska egentligen varken handla om fotboll eller den underbara ön. Utan om att jag såg stora likheter med Norrbotten när jag var och firade det historiska guldet. För guld blev det. Och historiskt blev det.
Motsvarigheten i Sverige skulle, om man vill göra det enkelt för sig, vara att Visby eller Borgholm skulle vinna allsvenskan i fotboll och låta Malmö FF, IFK Göteborg eller Stockholms-lagen med många, många fler satsade miljoner, hundratals miljoner, skulle bli väldigt långa i ansiktet.
Det är som att ett lag från Gällivare skulle vinna allsvenskan. I fotboll.
Innan den avgörande matchen skrevs väldigt mycket om den och om IFK och om Åland i media. Självklart på ön. Nästan lika självklart i Finland och mindre självklart så hade bland annat Aftonbladet ett fyrsidigt reportage.
Efter matchen skrevs det i Polen, Danmark, Holland och Miamiherald.com och gjordes reportage i BBC World och i Sveriges Radio. Bland mycket annat. Det var det här med att fotboll är reklam och inte bara 22 stycken som jagar en boll.
Jag har bott på ön och tidigare slagits av likheten med övre Norrland.
Inte bara för att jag vid överflytten blev varnad för att det som kallades ”lappsjukan” kunde drabba mig. Att en panik kunde uppstå när det är höst/vinter och att när båtarna inte går kan insikten av faktumet att man nu inte kan ta sig från ön göra sig påmint. På andra platser kan man sätta sig i bilen och köra motorvägen till en ny stad och en ny miljö. Men inte på Åland. Jag blev varnad, fick höra exempel på andra inflyttade som blivit mer eller mindre tokiga av detta.
Inte heller bara för att befolkningen är väldigt omhändertagande och ofta omedelbart välkomnande både här och där.
Men kanske för att man tvingas ”ta fajten” på båda ställena. Känner sig manad för att stå upp för sin landsände eller sin kobbe. Är otroligt stolt över den och missar inte ett tillfälle att visa det. Och för att man ständigt känner sig förbisedd.
Alla tal på IFK Mariehamns guldbankett innehöll ordet fastlandet. Som i ”Nu kanske man vet att vi finns även på fastlandet”, ”Nu är de förvånade på fastlandet!”, ”Det här trodde de aldrig på fastlandet!” eller ”Idag var till och med tv från fastlandet här!”. Motsvarigheten till hur det ofta pratas om Stockholm i Norrbotten i samma ordalag.
Sitter du i Gällivare och läser inledningen av denna text hoppas jag att du inte tänkte ”vad har Åland med mig att göra?” utan att du läste vidare hit, att du nu har insett hur långt att gå samman, älska det man håller på med och stötta varandra kan ta en. Till att bli mästare. Hur lätt bragden på Åland är att översätta till Norrland. Jag översatte direkt på banketten när jag hörde styrelsemedlemmar lämna ute det sportsliga och nästan enbart styra mot att handla om lillebror mot fastlandet. Då hörde jag norra Norrland prata om Stockholm.
Men man ska komma ihåg vad som tagit IFK Mariehamn till mästartiteln. Det är hårt jobb, men framförallt sammanhållning och kärlek. Förutom de 22 som har jagat en boll är det kärlek som har byggt klubben och gett framgångarna.
Det är därför taxfree nu inte längre kommer överst när man googlar Mariehamn.
När Norrbottens främsta fotbollslag riskerar att åka ur division 1 märker jag att det pratas nedvärderande. Jag hör det på stan och läser det. Det ska tydligen ska vara lika bra att Mariehamns kamratförening från Luleå åker ur.
Men kärlek kan ta en långt. Till att bli mästare.