Så. Då får tanken löpa fritt.
Det började med att samtal på bussen på torsdagsförmiddagen. Ett ”förbjudet” samtal med chauffören under en paus utanför Sunderby sjukhus. Vi pratade väder, så klart, och kom osökt in på kyla, Sundsvall, snökaoset och så vidare. Det ledde fram till tragedi. De var flera människor som omkom under snöovädret för någon vecka sedan. Fruktansvärt. För alla.
Det mörkaste, om det finns några såna nyanser, är berättelsen om den kvinna som släpptes av någonstans i närheten av sitt hem – och som uppenbart inte klarade att ta sig in i värmen. Polisen utreder vad som gått snett och jag funderar på empati och sunt förnuft. OM det nu var så att sjuktaxin inte tog sig hela vägen fram till kvinnans port på grund av all snö..? Varför kunde inte chauffören kliva ur bilen, ta kvinnan under armen och följa henne in i hallen? Är det förbjudet? Tar det för lång tid? Och. Hur mår den stackars chauffören i dag?
I förlängningen: Varför?
Vi lever i en värld där de empatiska frågorna alt mer suddas ut. Vi tänker med och mer i korta perspektiv, vi har oerhört svårt för kompromisser eller hederlig debatt där det går att mötas trots olika uppfattning eller åsikt. Då är du en idiot, som inte håller med, det spys galla och dörren smäller igen. Stenhårt. Slut på den debatt som aldrig blev till.
Politikerna är i mycket i samma fålla. Det smäller på i onyanserade angrepp vilket gör att hela systemet håller på att förvandlas till en klen, konturlös mellanmjölk. Utan nyanserade, stringenta debatter som för frågan, kommunen, regionen, samhället eller Sverige framåt direkt. Detta leder till att de bruna vindarna blåser allt starkare. Enfråges-blåsarna, missnöjesaktivisterna. Det är inte förliga vindar – det är farliga vindar.
Så plockar jag ner det till Ove-perspektivet i irritationen över att bussåkare sitter med grisiga fötter på stolsätet, varför ytterskorna behålls på hela vägen inpå gymmet, varför gymbesökarna ordnar till sin egen lilla myshörna mitt där vi andra ska träna – utan att städa efter sig. Där samlas mattor, pilatesbollar, bräda, hantlar, lösa vikter och det mesta annat som behövs för att, eventuellt, bli svettig. Fine. Men att bära bort sakerna till sin plats igen. Nä, nä.
Råkade även se en av de unga You-tube-fenomenen som blivit stor genom att filma sabotage av skolmöblemang med mera. Han tycker, på allvar, att stolarna håller ju att kasta ut från andra våningen, och det är många som skrattar.
Respekt, som sagt. Hör ihop med empati. Jag skrattar inte!
Det gör jag, däremot, åt ironi. För mig är det humor när den är som bäst. Svår, närmast omöjlig, i skrift – det kan bli ohyggligt fel i ett FB-flöde, exempelvis. Däremot brukar det funka fint i TV. Tyvärr så var det somliga som inte förstod ironin i Johanna Fällman och hennes lagkompisars orerande över hockeyfruarna i dokumentären Underdogs. Att de faktiskt driver med sig själva i den tuffa situation de befinner sig i är värt nåt annat, än sneda leenden.