Norrbotten säljs på röda mattan i Cannes och recensenter och publik smälter som smör i solsken på rivieran. Och det bästa av allt är att ingen kan ta ifrån oss råvaran denna gång, vidderna, vyerna, landskapet är vårt och stannar här.
SVTs nya dramaserie "Midnattssol" är ett lysande bevis på vilka fantastiska tillgångar vi har i vår region, utan att vi alltid ser eller uppskattar det.
Avstånd, tystnad, tomhet, kyla, mörker eller ständigt ljus kan ibland upplevas som problematiskt, men när regionen förpackas och komprimeras, visserligen i en glassig dramaproduktion, då först förstår man kraften i vår landsände.
Som ni kanske förstår är jag ett av fansen, jag är stormförtjust, inte bara över de norrbottniska bildbombningarna utan över hela plotten, det vill säga den unika berättelsen som kopplar samman oss och världen på ett otroligt spännande, intelligent och internationellt vis. Hur än fiktiv Midnattssol än må vara visar produktionen för oss att vi hör ihop, våra livs trådar, vår vardag, längtan, basbehov, drömmar och ursprung är detsamma, oavsett om vi tillhör en minoritetsbefolkning i Lappland eller den algeriska diasporan i Europa eller Frankrike.
Utan att spoila för mycket, för er som ännu inte hunnit titta, så är också en av de inledande meningarna i första avsnittet, när den kvinnliga franska kriminalkommissarien öppnar sin lägenhetsdörr i Paris, och en pojke, eller ung man står utanför och knackar på säger ”jag är inte din bror” så rämnande. En mening som i ett enda svep, med tanke på kvinnans chockerade ansikte, säger allt.
Vi har alla våra livshemligheter, våra gömslen, våra svarta slukhål. Förr eller senare möts vi upp av vår historia eller våra oavslutade kapitel. Och det är när vi med igenkänning i stort och smått förstår hur lika vi är som människor, hur nära det egentligen är mellan Kiruna och Paris, som vi känner samhörighet och solidaritet. Det är då vi förstår att en mamma i Algeriet, Syrien eller Sapmi har samma våndor över sina barn, och kan känna precis samma kärlek till sin landsände och hemtrakter. Det är då vi aldrig kan bli främlingsfientliga. Då vi aldrig kan bli rasister.
Jag tror att ibland kan fiktion och drama lära oss mer om världen än verkligheten. Sagor kan ibland få oss att känna mer och större än autentiska berättelser. Det kanske inte är så konstigt, i en dramaproduktion går det nämligen att ta genvägar och måla upp kantiga eller underbara karaktärer som får oss att känna empati eller kanske avsky. I sagans värld visar författaren eller regissören för oss vad som är rätt och fel och lär oss hur vi ska tycka. Och för många verkar det passa bra, när man inte orkar eller kan förstå sammanhang. Öppnar vi en roman eller sätter vi på en film är vi liksom med på upplägget. Vi vet att ingenting är sant, men att med allting kan det finnas en mening. I verkligheten är ingen så oskyldig som Lille Skutt eller så avskyvärd som riddare Kato. Och det är nog lika bra.
Däremot är kulissen helt överjäkligt sann i Midnattsolserien, och likväl som järnmalm och oändliga skogar är tillgångar är också enbart vyerna av vårt landskap en viktig ekonomisk tillgång. Att satsa på kreativa näringar och filmindustrin är inte att lägga pengarna i en bottenfrusen sjö, tvärtom den investeringen tar oss ända fram till röda mattan i Cannes.