Kvinnorna, när de skymtade i bild, hade tungt sminkade ögon och oklanderligt lagda frisyrer. Folk visste sin plats och solen lyste nästan överallt.
Troligtvis finns ingen människa som romantiserar denna svunna tid, plats och drömbild mer än regissören Quentin Tarantino, vars senaste film heter just “Once Upon a Time… In Hollwood”.
Leonardo DiCaprio och Brad Pitt spelar b-filmskådisen Rick Dalton och dennes trofaste stuntman Cliff Booth. I huset intill Daltons har den unge, framgångsrike Roman Polanski flyttat in tillsammans med sin hustru, skådespelaren Sharon Tate. Året är 1969 och Hollywood är ännu, under några sista skälvande månader, bländat av gyllene godtrogenhet.
Men i dammet och på leråkrar bortanför drömfabriken gror en ideologisk avart: Sjungande, smutsiga och protesterande ungdomar med blommor i sitt vildvuxna hår. För gamla ideal som Hollywoods, är påtända hippies ett mörkt och suspekt hot. Just hur farliga de är ska visa sig den 9 augusti 1969, när fyra medlemmar av den så kallade Mansonfamiljen bryter sig in i Polanskis villa på 10050 Cielo Drive och mördar den höggravida Sharon Tate, samt fyra besökare.
Journalisten och författaren Joan Didion menar i essän ”The White Album” att sextiotalet fick ett abrupt slut just den 9 augusti 1969, att det var då som fördämningarna brast och paranoian infriades. ”I remember that no one was surprised.” skriver Didion. Ingen överraskades alltså, av detta plötsliga utbrott av oförutsedd bestialitet. Men markerade våldet ett definitivt brott med sagoberättandet, eller var Mansonmorden dess själva slutknorr och sensmoral?
Quentin Tarantino bryr sig, sin vana trogen, föga om historiska fakta när han nu modellerar Sharon Tates öde i ”Once Upon a Time… In Hollywood”. Till skillnad från DiCaprios och Pitts fiktiva karaktärer, som uppvisar ett visst mått av psykologisk komplexitet, uppehåller sig Margot Robbie vid ytan i gestaltningen av Sharon Tate. Det betyder inte att Robbie gör ett dåligt jobb, tvärtom följer hon sagans regelverk till punkt och pricka.
I legenden om Hollywood 1969 är Sharon Tate nämligen Prinsessan, en projektionsyta för publikens svärmeri och beskyddarinstinkt. En symbol för allt som är rent, vackert och rättrådigt. För att fylla sin funktion behöver prinsessan vare sig tänka eller känna, hon behöver bara räddas. Och om hon inte räddas, så behöver konungen (eller sagoberättaren själv) för hennes liv utkräva den mest gruvliga hämnd.
Likt berättelsen om Guldlock och de tre björnarna ter sig Tarantinos saga på samma gång övertydlig och gåtfull, med en tveksam konservativ moral som egentligen inte lär oss någonting. Trots det, eller just därför, har den goda chanser att bli en odödlig klassiker.