För inte så länge sedan sökte jag upp Greven igen, i SVT:s Öppet arkiv, och insåg att decennierna inte varit nådiga mot 1996 års datoranimationer. Min barndoms mardrömsfabrik är ett kackigt skelett med googly eyes och löjliga små ögonbryn. Fulare animerad än, men ungefär lika läskig som det där lilla hjälpgemet i Microsoft Word – tjugo års skräckvälde är över.
Rädslan för Greven var dock inget mot den fredagskväll jag upptäckte “Psycho”. Fast jag aldrig sett filmen skulle den rita om min vardag för all överskådlig framtid. Det var mitt under “Så ska det låta”, jag hade antagligen munnen full av ostbågar och Peter Harryson drog ett skämt om den ökända duschscenen.
Frustrerad över att inte förstå de spridda skratten frågade jag mina föräldrar, som glatt berättade om knivmordet för sin räddhågsna lågstadieunge med lite väl livlig fantasi. Detaljerna utelämnades visserligen, men det spelade ingen roll: ända upp i vuxen ålder inleddes varje toalettbesök med att kontrollera att ingen mördare stod gömd bakom duschdraperiet.
Så fånig jag kände mig när jag till slut – i mammas sällskap och därtill vuxen – vågade se filmen. Tiotusentals draperikontroller och en livstid av skräck för detta: ett dussin föga övertygande hugg, lite svartvitt blod i avloppet och – det måste jag medge – hyfsat läskig musik.
Jag försöker tänka på Greven och Norman Bates när magen min knyter sig inför samtiden. Mina rädslor har vuxit med åren och tagit klivet från teven ut i verkligheten: råkalla vindar genom Europa, vilsna isbjörnar på krympande isflak, stöveltramp jag tycker mig höra någonstans långt bort i fjärran.
Och så en orange man i ett vitt hus på andra sidan Atlanten.
Sedan 20 januari pratar jag i stort sett oavbrutet om Donald Trump. Jag vädrar min rädsla med typ alla jag träffar utom möjligen kassapersonalen på Kvantum, och ändå minskar aldrig vädringsbehovet. Ibland känns det fint, lite som gruppterapi; andra gånger är det bara mörkt.
Jag är livrädd att Trumpen ska göra något galet som kastar om hela samhällskartan i ett slag, men också livrädd för motsatsen: att den stora galenskapen uteblir, och att vi då vänjer oss vid ett samhällsklimat som sakta flyttar sig bortom rimlighetens gränser. Eller också blir Donald Trump riktmärke för vad som är oacceptabelt och banar därmed väg för andra, mindre uppenbart livsfarliga alternativ världen över.
När rädslan är mig övermäktig kan jag bara hoppas att tidens tand går lika hårt åt Donald Trump, isvindarna och stöveltrampen som åt min barndoms greve. Om ett par decennier – säg år 2037 – googlar vi fram videor med Trumpen och får kämpa för att kväva skrattet. Till slut bubblar det ur oss i alla fall: tänk ändå, att vi var rädda för honom! Han var ju bara en arg liten man med jättelång slips och ungefär samma hudfärg som en ostbåge. Lika farlig som en, därtill.
De där isbjörnarna på drift i Arktis är det dock värre med är jag rädd. Stapla alla världens skelettgrevar och Hitchcockfilmer på varandra, lägg till Mårran och Lord Voldemort och tusen håriga jättespindlar, och de når ändå inte upp till klimathotets omfattning. Jag får lov att återkomma när jag hittat ett Öppet arkiv-klipp som tar död på den skräcken.