Javisst, rökning får dina kläder att lukta gammal vind. Men försök stå på takterrassen av ett lyxhotell och stirra ut över croisettens palmer och alla yachter ute på havet utan att tända en Camel activate. Det går helt enkelt inte. Det förhöjer också filmupplevelsen att kunna tända en cigarett precis när man kommer ut från biografen. Ett slags pricken över i.
Nåja, årets festival (som avslutades förra helgen) hade andra höjdpunkter utöver tobak. Många bra filmer. Min favorit från i år hette ”The Transfiguration” och handlade om Milo, en 14-årig kille i Queens som är vampyr. Han har inga superkrafter och måste mörda sina offer med en liten kniv. Milo hamnar i en komplicerad sits när gängmedlemmarna på gården sett att han blivit vittne till ett av deras mord. En slags blandning av socialrealism, tonårsromantik och vampyrfilm blandat i ett.
Tyvärr saknades en riktig festivalkontrovers, även om våldsromantikern Nicolas Winding Refn spenderade delar av presskonferensen till ”Neon Demon” till att dissa Lars von Trier och senare i en intervju dissa den svenska feminismen. Men det räcker liksom inte.
I Cannes spenderade jag kanske en ännu större del av min tid i kö för att vänta. På film, intervjuer och fester. Det gör att man äter oregelbundet och då oftast vitt bröd.
Som journalist är man hyfsat långt ned i kastsystemet, vilket blev tydligt när jag skulle intervjua Park Chan-Wook (”Oldboy”-regissören) men fick vänta en timme för att han skulle äta lunch. ”I wish I hadbloodyeaten!” tjurade en brittisk kollega som också väntade på sin tur och jag kunde inte hålla med mer. Den försenade intervjun ledde till att dagens schema kastades omkull och jag fick jobba utan mat. Som tur var fanns en ”make-your-own-Magnum”-bar i strandrestaurangen där jag skulle göra min sista intervju den dagen. Har ni någonsin ätit en specialutformad Magnum på den franska rivieran på tom mage? Det är lite som att ”vaska”, fast med sitt eget illamående som pris för lyxen. Som tur var hade jag cigaretter som kunde mätta mig.
Min kollega Fredrik brukar ofta hylla Cannes för att ”allting är likadant varje år” när det gäller att bevara sina små restauranger och caféer. Och det är ju faktiskt mysigt att allt inte bytts ut mot Espresso house och McDonald's som på många platser i Sverige. Däremot är den sköna ”du är inte välkommen här”-attityden också alltid är likadan, men inte lika trevlig. Många är gångerna jag blivit avvisad för att dörrvakterna kunnat lukta sig till min brist på kapital.
Min sista kväll spenderades en timme i kö för att försöka komma in på Rick Ross på ”Club Gotha” bara för att nekas i dörren på grund av mina sneakers. Jag kanske borde tagit Jordans istället för Vans. Som tur är kunde jag se spelningen på Ross snapchat sen så jag antar att det inte var helt bortkastat. ”Wecelebrate life tonight!", vrålade den smällfete gangstern och sprutade champagne på publiken. Jag låg hemma i sängen och tänkte att det var ju roligt.