Viktor Lundmark: Att mäta musikens värde

Svensk musikindustri är något som de senaste tjugo åren lyfts fram som något väldigt positivt med det här landet.

Foto: Fotograf saknas!

Krönika2016-11-12 07:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE

Den omsätter flera miljarder kronor, kommuner pratar allt mer om så kallade ”kreativa näringar” och svenska artister vinner fina priser utomlands (som i söndags när Zara Larsson vann två priser på MTV-galan i Rotterdam).

Det är såklart lättare att få höra om och ta del av artister eller fenomen som genererar pengar. "Money talks" som det heter. Personligen tycker jag att det är mycket mer intressant med andra mer obskyra konsekvenser av att svensk musik sprids till utlandet. Som att mängder av utländska punkband (framförallt asiatiska) har svenska namn.

Anledning är att svensk punk och hardcore alltid varit väldigt bra med internationella mått mätt. I Sverige har det som band alltid funnits en ganska trygg grund att stå på. Som tonåring har det genom sommarjobb gått att tjäna ihop till en gitarr och det har genom till exempel folkbildningen funnits billiga sätt att nå ut med sin musik och utvecklas.

Sen har det inte heller varit förenat med livsfara att sjunga en samhällskritisk text heller, vilket självklart varit en viktig faktor.

När de utländska banden ska hitta ett svenskt bandnamn, eftersom det anses coolt, så kan det ibland bli hysteriskt roligt. Från Slovakiens huvudstad Bratislava kommer till exempel bandet Mänsklig Ladugård. Från Tjeckien kommer bandet Mörkhimmel, från USA Deras Krig och i Polen finns det ett nystartat band som heter Astrid Lindgren. I Japan (såklart) har, förutom massor av band med svenska namn som Framtid och åttiotalsbandet Gasmask, fascinationen av svensk punk gått några steg längre. Där finns flertalet band som sjunger (!) på svenska, fast de inte kan svenska.

Svensk underjordskultur som skeppats över hela jorden och sen transformerats till totalt vansinne. Det tidigaste exemplet på detta (som jag vet om) är bandet Frigöra som släppte en EP 1995. Samtliga låtar är på svenska och hela bandet är en kopia av det legendariska Stockholmsbandet Mob 47.

Ett nyare exempel är Ferocious X som spelar en typ av noisepunk som härstammar ur Göteborgsbandet Shitlickers. Musiken handlar till mångt och mycket om att få så mycket distortion som möjligt ur gitarrpedalerna. 2006 släppte de EP:n ”Befria från vånda”, där andra spåret ”Se jorden full av aska” börjar med några utslagna ackord på en gitarr med mycket dist, sen låter det som att någon trycker igång 72 dammsugare på maximal effekt. Ren och skär magi.

Så vad är meningen med den här krönikan? Jo, värdet av musik bör inte bara mätas i antalet spelningar på Spotify eller hur mycket pengar den omsätter. Värdet har så oändligt många dimensioner.

MISSA INGET, GILLA DUO NÖJE PÅ FACEBOOK!