Jag hade precis avslutat ett samtal med min privata bankkvinna. ”Det här är ju en företagsidé”, sa hon. ”Du måste gå upp en våning för att träffa någon på företagsavdelningen”.
Tankarna for mellan renoveringsprojekt, möten, upplevelser, människor och skapande. Men parallellt med min ofattbara pepp pågick också ett samtal med mig själv: ”Säg ingenting nu”. ”Var bara tyst”. ”Be bara om att få boka ett möte”. ”Berätta absolut ingenting just nu”. ”Om jag öppnar munnen kommer jag förstöra allt”.
Jag knackade alltså på hos Ann-Sofie på företagsavdelningen. Och i hennes leende utläste jag att hon bad mig berätta mer. Hela mitt engagemang svämmade över och jag började prata. Prata, prata, prata.
Under tiden mina idéer forsade fram tänkte jag ”Fan också! Nu är det kört!” Mina visioner för Pensionatet, Piteås gamla stadsdel Norrmalm, drömmar om estetik, finess, bakverk, ensamkommande flyktingbarn, blommiga sängkläder, ”finpizza” och fastigheter blandades i en okontrollerad harang.
Till slut fick jag tyst på mig själv. Hela tiden hade Ann-Sofie lyssnat varmt och sa till sist ”Var snäll och skriv ner dina idéer. Kom tillbaka med en plan så ska vi nog se till att du får låna det du behöver!” (Hon själv påstår i efterhand att hon inte riktigt var så här lättflörtad. Meeeen det är inte det som är poängen, utan min upplevelse av hennes bemötande och vad det har betytt för mig.)
Sagt och gjort. Ett par möten med mäklare, bank och familjen senare hade husen på Norrmalm bytt ägare.
En människa som möter en annan på det här sättet är något alla förtjänar. En som ser, hör, känner och förstår. Jag är själv en väldigt känslig person. En som målar med den stora penseln. En som bryr mig om hur jag upplever saker precis lika mycket som hur det blir. Jag vet att det finns väldigt många som jag. Personer som behöver värme och vänlighet för att kunna bidra och utvecklas på bästa sätt.
Och hade inte det varit coolt. Om alla någonstans fick det bemötande och de förutsättningar just de behöver. Alltså ett sammanhang där man får vara sitt bästa.
För tänk vilken kraftsamling som skulle kunna uppstå. Det skulle likna en fusionskammare där vi alla fick fart på oss själva för att smälta tankar och idéer tillsammans.
Jag tänker på de stora investeringar som ska göras i Norrbotten som handlar om utbyggnaden av industrin. Tänk om vi parallellt vågade investera lika mycket energi på att främja andra värden i samhället?
Låt oss använda resurser för att utveckla system som stärker människor och stöder deras önskningar. Jag tänker på spännande nya utbildningar, ett utvecklat kulturliv, förädlade naturupplevelser, platser att komma till som visar den norrbottniska andan.
Vi behöver bygga stolthet kring det vi har. Vi behöver öka dragningskraften till Norrbotten som en plats att leva och bo på. En plats för många olika uttryck, där vi tar vara på den kreativitet som finns.
Jag kan inte minnas att jag mött någon människa som inte haft något att berika sin omgivning med. Förutsatt att jag själv varit intresserad av att lyssna. Intresserad av att förstå. Intresserad av att känna in.
Så, har du möjligheten att rikta din uppmärksamhet mot en annan person för en liten stund, så som Ann-Sofie gjorde med mig, så gör det. Vem vet, innan du vet ordet av kanske du har hjälpt någon att våga följa drömmen.
LISA HELLMÉR