"Det känns så rätt – det är så rättvist"

Norr om ett svårt sargat Malmberget kommer Hybrit att resa sig om några år. Bakom det kapitalistiska motivet hoppas jag att respekten för det svårt tilltufsade folket spelade in i beslutet.

Bakom Välkommaberget och den så kallade Kungsryggen kommer Hybrit att visa sig i framtiden. "Det känns helt rätt", konstaterar Peter Johansson, som är uppväxt i Malmberget, i en krönika efter beskedet under onsdagen.

Bakom Välkommaberget och den så kallade Kungsryggen kommer Hybrit att visa sig i framtiden. "Det känns helt rätt", konstaterar Peter Johansson, som är uppväxt i Malmberget, i en krönika efter beskedet under onsdagen.

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Malmberget2021-03-24 19:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Redan när projektet utannonserades kändes det givet att valet skulle falla på Koskullskulle i och med brytningen i malmbergsgruvan. För mig, som sett mina barndomskvarter och min identitet sakta men säkert ätas upp av en brutal gruvbrytning, var det ett självklart val.

När jag intervjuade Pär Weihed, efter att stålsatsningen utanför Boden utannonserats, blev jag än mer säker efter att samtalet förts in på Malmfältens betydelse.

”Man kan aldrig 'outsourca' malmkropparna. De ligger där de ligger”, konstaterade Weihed.

Det väckte hopp.

Samtidigt som Malmberget sakta men säkert monteras ner, kommer något nytt att nu ta vid.

Där, bakom berget med de otaliga malmkropparna som har närt så många, kommer framtidens industri att resa sig.

Inom några år kan vi stående uppe på Dundret lyfta blicken från ruinernas Malmberget. Då kommer ett 200 meter högt torn att sträcka sig upp i skyn likt julgranen vid Upplandslaven.

Bara tanken känns som en tidig julklapp i dessa coronatider.

Enligt de första rapporterna kommer Hybritprojektet att generera 200 arbetstillfällen.

Det är ett fantastiskt lyft för befolkningen i kommunen. Med kringeffekter är jag tämligen säker på att den siffran till slut kan mångdubblas.

Det positiva kan bli ett sätt för oss malmbergsbor att lämna historien och den tillvaro som format oss.

En paradox som författaren och spelmannen från Malmberget, Svante Lindqvist, på ett fantastiskt sätt satte fingret på i pjäsen ”Mannen från Malmberget”.

En monolog i vilken skådespelaren Göran Forsmark, som lämnade oss alldeles för tidigt förra sommaren, konstaterade:

”Malmen måste brytas för att samhället ska kunna leva, och samhället måste rivas för att malmen ska kunna brytas.”

För mig innebar den verkligheten att vägen till skolan från bostadsområdet Kilen blev längre och längre när gruvbrytningen sakta men säkert tuggade i sig vårt samhälle.

Vi är tilltufsade, vi som kommer från Malmberget.

Men vi är också jäkligt stolta.

Den här dagen är jag tämligen säker på att många där uppe i mina hemtrakter sträcker på ryggen lite extra. Det gör jag också.

Några kanske till och med knyter nävarna och drar till med ett försiktigt segervrål.

Valet föll på Vitåfors och det industriområde som under årtionden formats på grund av gruvbrytningen i Malmberget. Inte på Luleå.

Det känns så rätt.

Det är så rättvist.

Karta: Vitåforsvägen