Det var en iskall vinterdag. Söndagsmorgon. Jag bodde i Svartöstan, i det gula huset hos fina farbror Lage. Vi hade haft tjejfest kvällen innan och jag och Linda satte oss i den gamla gröna Saaben för att åka till Willys och handla bakismat. Jag minns att tanken flög genom huvudet, kan jag verkligen köra?
Vi genade över hamnområdet, som man åtminstone kunde göra på den tiden, och efter en stund längs den vackerfula öststatsliknande isgrå sträckan så stannade mitt hjärta. Tick tack stopp. Tvärtstopp tog det.
- Jaha, hur var det här då? Polisen sticker in näsan i det, mest troligt, stinkande oset av bakisandedräkt.
- Jasså, står ni här? Säger jag helt avslöjande och obegripligt.
- Jajjemän, det här råkar vara värsta fyllesmitarvägen i Luleå, förklarar polisen.
Jag minns att jag blåste så försiktigt jag kunde. Men det dög inte.
- Ta i, ända nerifrån lungorna, instruerade polisen. Hjärtat dunkade, hjärnan höll på spricka mitt itu.
- Piiiiiiip ... lät apparaten. Jag blev fullkomligt skräckslagen.
- Ja, det var ju negativt, säger polisen. Negativt, va!!!? Alltså inget bra?
- Nej, det är som med HIV-test i den här branschen, negativt betyder i det här fallet någonting positivt, säger polismannen, ler snett och frågar, eller hade du förväntat dig något annat?
Hade jag förväntat mig något annat? Jo, det hade jag. Vi hade festat och jag hade satt mig i bilen, visserligen på förmiddagen, dagen efter, men i alla fall. Jag tror aldrig i hela mitt liv att jag känt mig så skamsen. Den iskalla söndagen i hamnen i Luleå bestämde jag mig för att jag aldrig någonsin mer i livet ville utsätta andra, eller mig själv för att chansa på nykterhet.
Som man kunnat läsa i Kuriren i veckan så anmäls minst två rattfylleribrott varje dag, året om i Norrbotten. Under 2014 så anmäldes preliminärt 387 rattfylleribrott och inte mindre än 356 drograttfylleribrott. Det innebär att vi haft över 700 fyllskallar på vägarna under 2014. Vid mina barns skola, utanför gården vid snödrivan där pojkarna leker, på E 4 där jag svänger ut varje morgon, överallt på vägarna människor med promille i blodet. Och rattfylleriet och drograttfylleriet bara ökar. Brottslingarna dödar, lemlästar, krossar människor och familjer och väljer sedan att köra på fyllan igen. Jag tänker, borde det inte finnas någon form av chip som man kan injicera som gör att en återfallsförbrytares bil aldrig startar? Kan inte Big Brother-samhället äntligen få någon nytta av övervakningsträsket vi lever i?
- Om en persons dryckesvanor medför sociala, ekonomiska eller medicinska effekter. Då är det ett missbruk. Och det är klart, kör man ihjäl sig, då är det en stark medicinsk effekt, säger Anders Eriksson, avdelningschef på rättsmedicin i Umeå i Kuriren i veckan.
Anders Eriksson har forskat i ämnet sedan slutet av 1970-talet. Han menar att allting är sig likt, inte bara för bilrattfylleri, över hälften av de som dör i skoterolyckor gör det påverkade av alkohol och trenden för rattfylla och fyrhjulingar är densamma.
Själv kan jag inte tänka mig något mer meningslöst än att bli dödad, eller uppleva någon i sin närhet dödas av en rattfyllerist. Jag kan nog inte heller tänka mig något mer skamligt än att köra rattfull. Då har man sjunkit ner i bottenskrapet av sig själv. Det skriver jag samtidigt som jag tänker, hur många promille motsvarar sms:ande bakom ratten? Kanske dags för ytterligare ett löfte till mig själv och mina medmänniskor.