ALICE BABS DOG nyligen i en uppnådd ålder av 90 år. Hon var, konkurrenslöst, vår största vokalist genom tiderna.
Den amerikanska barnstjärnan Shirley Temple blev 85 år.
De bägge avled på samma dag, den 10 februari 2014.
De hade ju ingenting med varandra att göra. Men lite märkligt är det ju i alla fall.
Alice Babs hade en mycket vacker handstil också. Det minns jag från när hon signerade sina memoarer Född till musik till mig. Prydlig, väl sammanhållen och ihärdigt korrekt. Rätt snarlik den handstil som min mamma praktiserade och helt olik min egen handstil, som är groteskt ful och obegriplig. Men Alice Babs skrev så som hon hade lärt sig att göra i folkskolan; vilket väl i och för sig jag också gjorde, men min handstil förstördes grundligt av den egentillverkade anteckningsstil som jag använde mig av under mina decennier som reporter. Och så förblir den ännu.
Det var på en Bok- och biblioteksmässa i Göteborg som jag en gång i början av 1990-talet intervjuade Alice Babs. Hon var både snäll och vänlig och vi pratade om både filmen Swing It, magistern (1940) som blev hennes genombrott sedan hon åren dessförinnan hade kallats för ”slynan som sjunger jazz” och utmålats som ”en fara för ungdomen” (rent generellt kan man påpeka att allt som kallas för något sådant är bra och något som man bör intressera sig för), åren från 1958 och något år in på 60-talet då hon fanns i den dansk-svenska gruppen Swe-Danes, med Svend Asmussen och Ulrik Neumann och hade framgångar spridda över hela världen, och hennes kontakter och innerliga arbete, från 1963 och fram till hans död 1974, tillsammans med jazz-maestron Duke Ellington. Oöverträffade, sakrala ögonblick av Dukes musik, Alices svindelframkallande sång och den andlöst jublande känsla som samarbetet utsöndrade.
DET VAR ALDRIG någonsin några smutsiga skandaler förknippade med Alice Babs. Alldeles mot slutet av hennes liv, när hon låg fälld av en stroke och härjades mentalt av Alzheimers, inträffade ett tjatigt och meningslöst bråk om vem som skulle få hälsa på henne och vilka som inte skulle få det. Men det rådde inte Alice för.
Då sändes också en dubiös dokumentärfilm i SVT om henne, som verkligen skulle behöva granskas med förstoringsglas så här efteråt.
Och helt nyligen instiftades ett Swedish Hall of Fame för musikens mästare från olika epoker och i olika åldrar. Döda och levande och där valdes Evert Taube, Monica Zetterlund och ytterligare tio stycken personligheter in. Men inte Alice Babs. Klumpighet, tillfällig minnesförlust eller någon annan obekant orsak ?
Det ska ju visserligen väljas in ett antal musiker varje år. Men det skulle ju passa fint att förära Alice Babs med en hedersplats där, nu på en gång.
LILLA SHIRLEY TEMPLE, som steppade sig in i världens filmpubliks alla hjärtan mellan 1935 och 1939 via 23 filmer som inte alls var gjorda för barn men dock hade henne, ständigt gulligt leende, i huvudrollen.
Under de här åren var hon USA:s mest populära filmstjärna, med Clark Gable som en mycket avlägset belägen tvåa. Hennes filmer regisserades av John Ford, Allan Dwan med flera robusta hårdingar, som lilla Shirley snart hade reducerat till oförargliga fårskallar. Hennes ständigt lika sprudlande optimism kunde ingen någon längre stund stå emot.
Karriären var över när hon blev 22 år. Hon försökte sig på några tonårs- och unga kvinnor-roller, bland annat mot Cary Grant. Men den framgången blev på sin höjd måttlig. Men hon utvecklades till en reaktionär högerpolitiker när hon hade lämnat Hollywood och under 1970-talet utnämnde presidenten George Bush, senior,henne till amerikansk ambassadör; först i Ghana och därefter 1989 i Tjeckoslovakien. Det sägs att hon var populär. Kanske hon till och med log och steppade ?
När hon under samma decennium drabbades av bröstcancer gjorde hon sin sjukdom (som hon för övrigt klarade sig från genom operationer) offentlig och uppmanade andra kvinnor att ”inte sitta hemma och vara rädda” utan att ta tag i problemet, medan det fortfarande fanns tid.
Och hon fick en heders-Oscar som femåring. Än i denna dag den allra yngsta som någonsin har fått en Oscarsstatyett.
De av oss som fortfarande minns henne lär heller aldrig glömma henne. Någon TV-kanal kunde ju lämpligen visa hennes kanske bästa film, Wee Willie Winkie (1937), regisserad av John Ford. Bara ett hövligt förslag…
NÄR JAG NÅGON gång sitter och läser, lyssnar eller tittar på något och har en påse med ostbågar i närheten som jag rumlar om i med fingrarna, så sitter strax favoritkatten Malin intill mig och utsätter mina rummelfingrar för en mycket nogsam kontroll och vederbörlig rengöring med sin mun.
Det är roligt att dela på godsakerna och: Äventyret fortsätter och går även vidare.
Rolf Nilsén