– Vem är bäst i Northland Basket? Frågade jag en nära bekant häromdagen.
– Hur menar du bäst, svårt att säga vem som är mest framgångsrik i en lagsport.
– Ja, men den som gjort flest poäng, svarar jag.
– Jasså, det är så enkelt menar du?
Personen jag frågar är före detta elitspelare i Luleå Hockey, och han har naturligtvis rätt. Hur vet man EGENTLIGEN vem som är mest betydelsefull i ett lag? Den som räddar flest mål och situationer eller den som skapar flest poäng? Den som är störst och starkast på träningarna, eller minst och slöast, fast bäst när det gäller? Oavsett om vi pratar poängkungar eller tysta ankare, så borde väl alla räknas som lika viktiga i ett lag? Men det är nog inte riktigt så, oavsett om vi pratar om lagsporter eller tex EU. Alla lagmedlemmar är inte lika viktiga. Tyvärr.
Jag tänker på den råkalla vintern 1994, jag befinner mig i Sarajevo mitt under brinnande krig. Ofta möter jag folk från ”FN-laget”, UNPROFOR. Den fredsbevarande styrka som är på plats i Bosnien. Jag möter killar från ”förstakedjan”, amerikanska soldater i full mundering, fantastiska uniformer i perfekt utformning, anpassade för vinterklimat. Och sen lagmedlemmar från ”bänken”, soldater från Bangladesh i tunna khakiuniformer och kalla skor. Lika viktiga? Inte det minsta. Dålig lagledare, stora fina FN-organet, borde inte truppen åtminstone haft likadana spelardräkter?
Sen har vi ju EU-laget, den Europeiska Unionen. 28 spelare som ska kicka boll. Men hur är det egentligen med spelardräkter och regelverk? Vem är egentligen motståndarlaget? Är vi indelade i backar och forwards, och är vi alla lika viktiga? Rumänien och Sverige, Luxemburg och Finland?
EU tilldelades 2012 Nobels fredspris med motiveringen ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.” Jag undrar vad bosnierna tänkte när de hörde den motiveringen, samtidigt som de kunde minnas vännerna som avrättades på öppen gata. Mitt i Europa, mitt i 90-talet.
Lag som EU och FN betyder mycket för världen och påverkar många människors vardag och liv. Men vi måste ifrågasätta varför vi ska vara med. ”What’s in it for us?”.
Tankarna går tillbaka till Bosnien. Då flygen inte kunde lyfta för femte dagen i rad på grund av beskjutningar frågade jag den norske FN-soldaten om jag och min kamrat kunde få sova över på flygplatsen. För att slippa riskera livet genom att tvingas åka i ilfart längs krypskyttarnas aveny, en hårt beskjuten gata in mot Sarajevos centrum.
– Nej, är du galen, det är alldeles för farligt här, svarar han.
– Farligt? Det är ju en FN-skyddad zon, svarade jag oförstående, hur kan det vara farligare på en FN-bas än att åka tillbaka till Sarajevo?
Norske FN-soldaten tittade på mig och frågade om jag visste vilka som stod längst ut och skyddade flygplatsen i FN:s regi.
– Främlingslegionärerna, svarade han då jag såg ut som ett frågetecken. Bara några dagar tidigare hade han fått vara med och evakuera ett norskt kvinnligt befäl från flygplatsen. Inte förrän i Oslo hade man berättat för henne om anledningen till den snabba förflyttningen. Det hade börjat gå rykten om gruppvåldtäkt. Ingen kvinna kunde skyddas inom den skyddade FN-zonen. För mig blev det en snabb läxa. Den vajande flaggan kändes inte lika oskyldigt blå längre. Ett så kallat ”lag” som jag varit stolt över sedan mellanstadieåldern hade en hel del smutsig byk att tvätta.
Men det är när vi som land och lagmedlemmar väl löst medlemskapsavgiften som vi måste göra vår plikt och vara med och bestämma. Rätta till felaktigheter, lösa orättvisor, och se till att alla lagmedlemmar är lika viktiga. För vem är viktigast i ett lag och en kedja? Den starkaste eller svagaste länken? Det börjar med en röst. Min röst och så din så klart.