Det blir som planerat med barnen ringde jag och sa, sen det som hände med mannen hade hänt och han var hemma igen efter ett dygn som patient.
Det kallas tia, det gick över men han får inte köra bil på en månad, säger våra tre yngsta framtidsrepresentanter till varandra över köksbordet och sen blir det kurragömma. Du får börja, säger flickan, vi brukar räkna till fyrtio.
Mannen sitter som vanligt i läsfåtöljen. Och pillret? Husets första. Nä, visst ja, säger han.
Det kom från sjukhusapotekets tio-i-topp-hylla. Ja, sa flickan bakom disken, du är inte den ende.
112, lägg inte på, det är många som ringer, 112, lägg inte på, sa rösten i mitt öra den där onsdagsmorgonen.
Mannen arbetsklädd, hade just tagit sig en extra kopp kaffe efter frukost när höger arm tappade styrförmågan. Enligt planerna skulle han hämta C vid Willys och ta E4:an fem mil norrut, vika av mot dotterns by och familj, göra klart jobbet med de två stora björkar de fällde och kapade i söndags.
112, lägg inte på, det är många som ringer, sa rösten i mitt öra när han föll. Funkar inte höger arm, funkar inte höger ben heller eller ens foten han så gärna gasar med.
Ofantligt mycket värre kunde det ha gått, om det som hände den där morgonen hade hänt längs vägen.
När ambulansens proffs kom in och satte en port i armen, hade mannen redan bytt kläder och gick själv till ambulansen.
Men när sjuksköterskan därbak hör av sig med ord som Rädda Hjärnan letar min hjärna vilt. De har ju fina grejer med sig! Kan ni inte svänga in och Rädda Hjärnan här? Vad är det som händer?
– De pratar med varann, lugnar flickan och berättar om Rädda hjärnan.
Då väntar läkare som skriver remiss till röntgen och följer med upp. Syns nåt som inte är hjärnblödning, ges propplösande spruta direkt.
En TIA syns inte på röntgen. Vi lugnar oss på akuten. Med monitorbilden. Hjärtat slår. Han är fin där han ligger. Andra rullas in. Vårdbehoven ökar, vi står inför ett jätteproblem, säger han. Känner du dig som ett vårdbehov? sa jag.
Jag går inte förrän han fått nåt blodförtunnande, sa jag på avdelningen. Vi kan ge en Bamyl, sa sköterskan.
Efter lunch blir det lekland. Men först till kyrkogården, tända lyktor på våra gravar. Ska vi gå dit allihop? Ja! Varför? För att hedra de som ligger där. Utan dem hade ni inte funnits. Ja, ingen.
Vad fint, sa han som tvekat. Jag blev intresserad av stenar, sa brorsan. Vi går hit en dag när vi har mer tid, föreslår favoritflickan. Sen blev det leka av, även för oss. Men den nya tiden visar sig även här. Bästa rutschkanan saknar tre steg och har tappat luft.
www.anitanilsson.se