Varför låter du så sur, säger mannen när han kommer hem efter sitt intressanta skolbesök och dukar fikat inne. Ute är det kallt, minus två, påstår han.
Jag tar mitt och går ut i solhörnan. Till himmel och ljus. Värme överallt. Och du sa att det var kallt?
Söderut knoppas häggen. Här drar gräsmattan av sig sitt vita täcke, lite i sänder. Under nätterna i läsfåtöljen trumpetade tranor från hög höjd, nu kommer vi! Fälgkorsen skramlar i kvarteret och i lördags tvättade mannen bort vintern från bilen. Naken känns den knappt igen.
Du ser trött ut, sa sonen en dag när han tittat in och okulärbesiktigat. Så sa din morfar med på 70-talet när jag kom dit utan streck runt ögonen, lugnade jag.
Vara enhänt och sköta eyelinern medan man håller spegeln i handen, det går inte. Va? såg sonen ut som.
Är du stressad? märkte han därpå. Energi och stillestånd, sa jag. Du har cabin fever, som jag hade när det var fint och man inte kom sig ut, berättar väninnan i telefonen.
Att ett brott på kroppens tunnaste och enda horisontella ben, Collar bone på engelska (krageben) kunde få en sån effekt?? Men nyckelben, då fattar man direkt.
När själva nyckeln går av, stänger kroppen om sig, ropar på grabbarna, öppnar först när nyckeln fixats. Och då kanske låset kärvar.
Alltid lär man sig nåt, fast man inte bett om lektionen. Sjukgymnasten visar rörelser man ska göra för att inte stelna till.
Och nu ska vi klä oss, sa mannen en morgon fast han redan var det. Kan själv, sa jag, la mjukiskläderna i tvätten, lirkade på tights och en klänning han brukar bli pigg av.
Ett par dar senare går jag iväg med slyngan som stöd utanpå jackan. Långsvängen befriar. Benen är det inget fel på, inte huvudet heller. Och tänk att kunna sova i sängen igen. Men när får det bli ännu roligare? Sex-åtta veckor, sa sjukgymnasten om läkningsprocessen.
– Middag hos oss på lördag? undrar väninnan. Och se en film på Kronan, tror du det funkar med din arm?
Armen fanns överhuvudtaget inte. Filmen hette Njoom - age 10 and divorced, (tio år och skild) efter en bok med samma namn. 15 miljoner barnäktenskap i världen idag, berättar regissören Kadja al Salami, Jemens första kvinnliga filmskapare och producent, själv bortgift vid elva.
Hur kom du ur det? Han skilde sig ifrån mig. sa hon. Och efter en tystnad: Sen jag försökt begå självmord. Har du fått möta kärlek? Ja. Jag gifte mig. Och nu är jag skild.
Min 14-årige barnbarnspojke såg filmen med skolan igår, berättar jag.
Kadja al Salami lyser upp: Filmerna är mina barn.