Den verkar funka, säger mannen sen han plockat upp gravlyktan från förrådet. Problemet brukar vara pinnen. Få ner den i hårda marken utan att den blir krokig eller börja svaja.
Allhelgonahelgen närmar sig igen. Det är som att sitta på en snabbt susande tidsmaskin och knappt hinna vinka åt åren som svischar förbi, skrev jag redan i slutet av åttiotalet. Innan allhelgonahelgen fick en laddad betydelse. Men ännu jobbar man och lever på. Och sitter om höstkvällarna och försöker få till det dokumentära. Väljer bland bilderna. Gläder sig och sörjer. Klipper och klistrar in i album. Ögonblicken. För en själv och för de som kommer efter. En höst stod en rolig postkille i dörren med en tjock lunta beställda: Fotoklubben Objektivet? Har jag kommit rätt? I år lär man få hämta dem själv på Konsum.
Gravstenen lutar ännu inte, inte min. Jo lite, påstod mannen en dag i höstas, böjde sig fram med händerna beredda som för att kolla: Går den att rubba, fås ur balans? Jag hann precis väsa: Sluta!
Som när han varje år på blänkande vägar runt noll och utan mitträcke tvärt får för sig att tvärbromsa. Bra kolla om det är halt! Den gången svaret blev ja, snurrade vi runt till motsatt körbana. I år kanske Vår Herre har fullt upp med annat eller tänker: Det är ingen idé.
På kyrkogården ska frid alltid råda. Och stillhet. Särskilt om vårarna nämner vi tacksamt undret, att just vi fick extra tid. Råkade mötas. Och fortfarande får gå här på ovansidan.
En kompis berättade om den oväntade livskänsla och förvåning som kom över henne när hon gick ut från sjukhuset efter pappans sista andetag. Trots allt. Och fast hon då var ung: JAG lever faktiskt, JAG lever.
Sen min pappa gått bort var det som om jag fått hans kraft. Skrivandet satte fart. I det värsta svarta efter maken, trodde jag att nu var det slut. Även för mig. Senare en ilning, en tanke. Som ett tomtebloss. Med mörker före och mörker efter.
På författaren Lars Hardelius gravsten står: JAG VAR. DU ÄR. Och glöm inte att borsta tänderna kommer det säkert att stå på din, trodde äldsten för decennier sen. Det var då det. Och förresten hade det inte fått plats.
För nittonde året tänder jag snart lyktan på makens grav. Sen går vi över till mannens frus. Har vi tur kanske barnbarnen är med och tänder.