En tjej på Brönjaskolan i Sävast antastades av en man som försökte få med henne i bilen. Händelsen, som vi berättade om i gårdagens tidning, har lett till att flera skolor i Luleå och Boden slagit larm.
När jag nåddes av meddelandet gick kalla kårar längs ryggraden. I kvarteret där jag bor har föräldrar nu gått samman för att barnen ska göra sällskap till skolan.
Budskapet har spridit sig som en löpeld på sociala medier och både vår redaktion och Polisen har fått in nya tips av personer som observerat mystiska bilar och människor. Flera av tipsen har avfärdats då de inte stämmer överens med beskrivningen av händelsen i Sävast.
Visst ska vi engagera oss när allvarliga saker händer, men det finns också en risk att historierna växer och plötsligt blir något helt annat. Att en morfar som ska möta sina barnbarn vid skolan blir oskyldigt utpekad som ful gubbe eller att barnen skräms upp så att de inte vågar ta ett steg utanför föräldrarnas radar, men värst av allt – risken finns att ingen till slut lyssnar när det är skarpt läge.
2009 fick vi flera tips om en allvarlig händelse på Ikea i Haparanda. Det handlade om en liten flicka som hade försvunnit från sina föräldrar och senare skulle ha återfunnits på en toalett i varuhuset med rakat huvud och helt andra kläder på sig. Spekulationer riktades mot ligor som specialiserat sig på handel med barn.
Ganska snart fann vi att samma skröna vandrade runt på andra håll i landet, kopplad till andra varuhus. Slutsatsen var att det inte fanns någon substans i berättelsen.
Andra svårvärderade tips som ofta dyker upp så här års är björnar som påstås lufsa runt i tätbebyggda områden. Visst, ibland stämmer det, men allt för ofta är de inget annat än rent påhitt. För ett par somrar sedan fick vi ett samtal från en upphetsad man som stött på en björn vid Skurholmsfjärden i Luleås centrala delar. Han hade till och med lyckats fotografera djuret.
När bilden så landade hos våra skarpögda redigerare tog det inte många sekunder att konstatera att den var ett montage. Tipsaren hade googlat fram en björn och redigerat in den på ett fotografi av promenadstråket vid Skurholmen.
Jag tänker på sagan om Peter. Ni vet, den lille pojken som gång efter gång ropade ”Vargen kommer!” När vargen så till slut dök upp och Peter slog larm var det ingen som lyssnade.
Vi måste vara noggranna med att värdera det vi ser och hör innan vi sprider det vidare.
Är budskapet sant? Hur vet jag det? Om jag delar med mig av det jag hör och det visar sig vara fel - vad händer då när vargen verkligen kommer och ingen längre lyssnar?
Ett av våra viktigaste uppdrag som journalister är att verkligen gå till botten med rykten, spekulationer och tips. Du som läser den här tidningen ska inte själv behöva värdera sanningshalten i det du läser.
Anna-Sofia Wirén