Solen flödar, himlen himmelsblå.
- Ska vi åka skridskor idag?
Mannen kikar ut mot skuggsidans termometer.
- Det är kallt, sju grader och blåser.
- Slalom då?
- Det är nordlig vind.
Han som brukar säga ja till allt. Vädret rena blidan jämfört med lumpens skidtolkning i trettio minus, som han ofta minns med liv i rösten. Vad har hänt? Har det vänt?
Ta på slalomskor är för mig en kamp. Framme vid backen stolpar jag uppför järnbron med fötterna som i ett järngrepp, i järngreppet känns det okey.
Passar på att köpa biljetter. Och mannen? Han har vänt hemåt för att hämta sin slalombag med skor och allt.
– Jaha, två ungdom, säger karln bakom biljettdisken.
Jag står som ett frågetecken.
– Eller en ungdom och en vuxen?
– Nää, två vuxna.
-Eftermiddagskort? Så ni hinner ta det lugnt en stund.
Ta det lugnt? Då vore vi inte här.
– Heldag, bestämmer jag.
Stolpar ut och nerför järnbron, ställer mig i solen och väntar med en lätt vind mot ryggen. En bit bort reser sig backen, bländande. På det brantaste tävlas det. En högtalarröst nämner namn och tider. När yngsten höll på hände det att man stod i backstugan om kvällarna och bredde mackor, ägg och ansjovis.
Helt underbart, säger en man som stannar till. Har sett honom förr, troligen här, kanske i en annan tid. Ja, säger jag.
Backen mycket brantare då. Men stå längst ner, frysa och vänta? Nä, hellre gå kurs. Tur att ni åkt längd, sa läraren i gröna gruppen och lärde oss svänga. Andra år blev det finsliperi. En karl var noga med att man skulle hålla ihop benen.
Man vet aldrig hur många liv man får. Och i alla har man glädje av vad man lärt sig. Och nu svänger mannen in på parkeringen, det man inte har i huvudet får man ha i tanken.
– Sa du till om pensionärspris?
– Nä, finns det?
– Samma som för ungdom, vad betalade du?
– Pengarna räckte, lugnar jag och sen skejtar vi mot liftkön.
Nästan alla har hjälm, ingen bär Stenmarksmössa.
–Bara jag, säger mannen, på isen vid stugan när jag pimplar.
När det blir vår tur att släpas uppför backen blir liftskötaren talför.
– Det är det jag alltid brukar säga, aldrig för sent att börja med slalom.
Han har nog inte hunnit börja än. Men böjer sig fram för att hjälpa oss med pinnen, som han gör med små barn och exotiska turister.
Ni är nästan snabbast ner, påstår han senare men envisas med att hjälpa oss med pinnen.
Ta på skorna var en kamp. Ta av sig dem, då skriker jag. Men allt däremellan, helt underbart!
– Du får köpa dig nya, säger mannen, plasten har åldrats.
www.anitanilsson.se