Rädslan när man ligger ner och blir misshandlad, den går inte att beskriva.
Hagamannens citat i rätten efter misshandeln är redan en klassiker. Den löper runt i folkmun och i sociala medier.
Rädslan går inte att beskriva.
Jo, Niklas Lindgren vi känner till några stycken som kan beskriva exakt den rädslan.
Personer som inte bara vet hur det känns att bli brutalt misshandlade utan som dessutom blivit våldtagna, och besudlade av en mycket störd människa.
Just den rädslan kan väldigt många sätta sig in i. En stor del av Umeås kvinnliga befolkning kunde nästan under ett helt decennium smaka på den rädslan.
Jag kan själv förstå den.
Däremot är det kanske inte så många människor som kan sätta sig in i hur det känns i magen och hjärtat och hjärnan när man står på någon och slår med en golfklubba mot någons huvud.
Hur känns det? När man slår och slår och slår med en hård järnklubba på någons mjuka kropp?
Nej, som tur är så kan inte så många förstå det. Den känslan, det hatet.
För mig är det obegripligt hur man kan plötsligt kan bli rasande aggressiv mot en människa man inte känner, som man inte har någon relation till, vars brottsoffer man inte ens är långväga släkt med?
Jag kan förstå avsky, ilska och äckel, men att ta steget till att låta det gå över till fysiskt våld, och att stå och slå någon med en järnklubba i skallen, det är omöjligt att förstå.
På Facebook kan man läsa oändliga kommentarer kring hur folk minsann inte tycker synd om Niklas Lindgren. Hur ha förtjänar stryk, hur äcklig och sjuk han är.
Jovisst, det är svårt att känna sympati och empati för Hagamannen. Men lika svårt har jag att förstå att så många av mina vänner kan förstå de tre killarna i 20-års åldern – att de nästan tycker att det var rätt att misshandla.
På vilket sätt blir detta övergrepp, det här våldet, mer rätt än Hagamannens våld?
Att gå över en gräns är väl att gå över en gräns? Och att heja entusiastiskt för hämnd och våld på sociala medier är också att gå över en gräns.
Det sägs att när Umeåpolisen fick tips om att någon sett en nybliven pappa på BB som liknade fantombilden på Hagamannen så försvann det tipset bara ut i tomma intet.
För att man letade ett monster och inte en människa. En bestialisk våldtäktsman kunde liksom inte samtidigt vara en lycklig nybliven pappa. Ibland förblindas vi av våra förutfattade meningar, av våra egna inre monster. Av ett ilsket drev som sköljer över Facebook.
För er som kanske tillfälligt tappat urskiljningsförmågan vill jag bara säga följande:
Vi har inte rätt att misshandla, våldta, eller bita av någons öron. Och vi har inte heller rätt att slå med en järnklubba mot en människas kropp - vem än den människan än är.
Vi har faktiskt inte ens rätt att tycka att det är rätt.