Jag tillhörde inte dem som råkade illa ut. Min roll var bara som en typisk yrkesmässig deltagare på ett seminarium. De andra i rummet var inte heller sådana som direkt blev påverkade. I rummet var vi nog alla bara enkel rekvisita till det som egentligen pågick.
På scenen stod en man och föreläste. Jag bedömer att nästan hela gräddan av det professionella finansiella systemet i länet var närvarande. Temat handlade om hur vi kan få Norrbotten att växa och hur framgång hos den ene kan skapa framgång hos fler. Konferensens invigningstalare berättade om hur viktigt det var undvika jantelag och synsätt om att det inte går att skapa nya tjänster och nya framgångar.
Vi lyssnade eftertänksamt och applåderade efteråt. Jag är säker på att ingen av oss som satt där förstod att det som egentligen fanns bakom denne framgångsrike man på scenen var ingenting. Tomt. Inget. Svart. Bluff. Där jag satt fanns bara en uppriktig beundran och ett intresse för en man som försvunnit från länet, där han tidigare varit banktjänsteman, för att sedan komma tillbaka och representera en stor internationell fond med substans och renommé.
Jag bländades mer av det som fanns runtomkring honom än vad jag fascinerades av hans eget framträdande. När människor jag kände, med stor integritet och till och med kommunalråd tävlade om att vara nära, påverkade det mig. Här kom en bygdens son, även om få hört talas om honom tidigare, för att etablera någonting stort. Dessutom här i Norrbotten och dessutom tillsammans med idrottens företrädare. Det lät inte alls dumt, tyckte nog också jag.
Det var först senare som allting avslöjades. Under 2006 gjorde Norrbottens-Kuriren den granskning som avslöjade bristerna i berättelsen och som fällde Obol. Malin Öhrlund och Torkel Omnell fick ta emot priset Guldspaden för artikelserien som sammanfattar vad god journalistik ska göra. I serien granskades huvudmännen Bo Johansson (numera Calvanelli) och Jan Saradlic, såväl som deras påstådda företag. Berättelsen om kejsarens nya kläder sägs vara en sedelärande historia om högmod och om grupptryck. Det krävs ett oskuldsfullt barn för att tordas ropa att kejsaren är naken. Ofta talar vi om kejsaren som symbolen för högmodet och för grupptrycket. Det är han som är lurad och får skämmas. Han borde förstått att han var naken. På det sättet tittar vi nu på de makthavare som åker på en nit och som blivit lurade.
Efter att nyligen läst sagan igen förstår jag att Kejsaren är offer tillsammans med alla som står tysta och tittar på. Hans nakenhet syns bara för de som inte är kloka nog – så sa skräddarna på ett så tydligt sätt att alla tvingade sig själva att titta beundrande på tyget som inte fanns. Ansvaret föll tungt på kejsaren, men vi ska inte missledas: det var de två skräddarna som var bedragarna.
Nu har vi alltså läst ytterligare en intervju med en av skräddarna. På den självklara och moraliskt laddade frågan om det är något han ångrar, svarar han att ångrar att han trodde på Norrland. Det är oväntat. Jag trodde han bara ångrade att det kunde gå så illa för dem som trodde på att han förvaltade någonting som fanns i verkligheten. Att de förlorade sina pengar som de sparat ihop. Jag är säker på att ”Norrland” ångrar en hel del kopplat till att vi lät oss förledas. Viktigast av allt är ändå att avslöjandet är ett exempel på varför bra journalistik behövs. Det är inte oskyldiga barn som avslöjar, utan duktiga reportrar. Det är nu tio år sedan Obolaffären rullades upp, men det behovet är större än någonsin.